Mark 4
1 Sedan började han undervisa vid sjön igen och så mycket folk samlades kring honom att han steg i en båt och satt i den ute på sjön medan allt folket stod på stranden.
2 Och han lärde dem mycket i liknelser och sa till dem i sin undervisning:
3 Hör! Se, en såningsman gick ut för att så.
4 Och det hände när han sådde, att en del föll vid vägen och himlens fåglar kom och åt upp det.
5 Men en del föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord, och det kom snart upp därför att det inte hade djup jord.
6 Och när solen steg blev det förbränt och torkade bort, eftersom det inte hade någon rot.
7 Och en del föll bland törnen, och törnena växte upp och kvävde det, så att det inte gav någon skörd.
8 Men en del föll i god jord, och det kom upp och växte och bar frukt, en del trettiofalt och en del sextiofalt och en del hundrafalt.
9 Och han sa till dem: Den som har öron till att höra, han må höra.
10 När han sedan blev ensam med de tolv och de andra som var med honom, frågade de honom om liknelsen.
11 Och han sa till dem: Åt er är det givet att få veta Guds rikes hemlighet. Men de som är utanför får allt i liknelser,
12 för att de ska se med sina ögon och ändå inget se, och höra med sina öron och ändå inget förstå, så att de inte omvänder sig och får sina synder förlåtna.
13 Sedan sa han till dem: Förstår ni inte denna liknelse? Hur ska ni då kunna förstå alla liknelserna?
14 Såningsmannen sår ordet.
15 Men de vid vägen är de hos vilka ordet blir sått, men när de har hört det kommer genast Satan och tar bort ordet som blev sått i deras hjärtan.
16 Och på samma sätt är det med dem som blir sått på stenig mark. När de hör ordet tar de genast emot det med glädje.
17 Men de har inte någon rot i sig utan uthärdar bara för en tid. När det sedan kommer lidande eller förföljelse för ordets skull, kommer de genast på fall.
18 Och dessa är de hos vilka det blev sått bland törnena. Det är de som hör ordet,
19 men omsorger för denna världen, bedräglig rikedom och begär efter annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt.
20 Och dessa är de som såddes i den goda jorden, de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, en del trettiofalt och en del sextiofalt och en del hundrafalt.
21 Och han sa till dem: Inte tar man fram ett ljus, för att det ska sättas under skäppan eller under sängen? Är det inte för att det skall sättas på ljusstaken?
22 För inget är dolt, som inte ska uppenbaras, inte heller är något undangömt, som inte ska komma fram i ljuset.
23 Om någon har öron att höra med, han må höra!
24 Och han sa till dem: Se till vad ni hör. Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er, och ännu mer ska bli givet åt er, som hör.
25 För den som har, åt honom ska bli givet, men den som inte har, från honom ska tas också det han har.
26 Och han sa: Så är Guds rike, som när en man sår säd i jorden.
27 Och han sover och står upp natt och dag, och säden skjuter upp och växer, han vet själv inte hur.
28 För av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax, sedan moget vete i axet.
29 Och när skörden är mogen, låter han genast lien gå, eftersom skördetiden är inne.
30 Och han sa: Vad ska vi likna Guds rike med, eller med vilken liknelse ska vi jämföra det?
31 Det är som ett senapskorn, som när det blir sått i jorden, är mindre än alla frön på jorden.
32 Men när det blivit sått, växer det upp och blir större än alla kryddväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.
33 Och med många sådana liknelser talade han ordet till dem, efter deras förmåga att höra det.
34 Men utan liknelse talade han inte till dem. Men när de var ensamma uttydde han allt för sina lärjungar.
35 Och samma dag, när det hade blivit kväll, sa han till dem: Låt oss fara över till andra sidan.
36 När de hade sänt iväg folket, tog de honom med i båten som han redan var i. Och andra små båtar följde också med honom.
37 Och det blåste upp till kraftig stormvind, och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas.
38 Men han själv låg i aktern och sov på en dyna. Då väckte de honom och sa till honom: Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?
39 Då stod han upp och befallde strängt vinden och sa till sjön: Tig! Var stilla! Då lade sig vinden och det blev alldeles stilla.
40 Och han sa till dem: Varför är ni så rädda? Hur kommer det sig att ni inte har tro?
41 Och de blev mycket förskräckta och sa till varandra: Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön lyder honom?