Mark 5— RFBNT

¹Så kom de över till den andra sidan av sjön in i gadarenernas land.

²När han hade stigit ur båten, kom genast en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande.

³Han hade sitt tillhåll bland gravarna, och ingen kunde binda honom, inte ens med kedjor.

⁴För han hade många gånger blivit bunden med fotbojor och kedjor, men kedjorna hade blivit avslitna av honom och fotbojorna hade brutits sönder, och ingen kunde rå på honom.

⁵Och ständigt, natt och dag, höll han till uppe i bergen och bland gravarna och skrek och skar sig själv med stenar.

⁶När han fick se Jesus på långt håll, sprang han fram och föll ner för honom

⁷och skrek med hög röst och sa: Vad har jag med dig att göra, Jesus, du den högste Gudens Son? Lova mig inför Gud, att du inte plågar mig.

⁸För han sa till honom: Kom ut ur mannen, du orena ande.

⁹Och han frågade honom: Vad är ditt namn? Och han svarade och sa: Mitt namn är Legion, för vi är många.

¹⁰Och han bad honom enträget, att han inte skulle driva bort dem från den trakten.

¹¹Och där nära bergen betade en stor svinhjord.

¹²Och alla de onda andarna bad honom och sa: Skicka oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.

¹³Och genast tillät Jesus dem det. Då for de orena andarna ut och in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring tvåtusen, och de drunknade i sjön.

¹⁴Men de som skötte svinen flydde och berättade det i staden och på landsbygden. Och de gick ut för att se vad som hade hänt.

¹⁵När de kom till Jesus och såg honom som hade varit besatt av legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, så blev de rädda.

¹⁶Och de som hade sett det berättade för dem vad som hade hänt med den besatte och med svinen.

¹⁷Och de började be honom att han skulle lämna deras område.

¹⁸När han hade stigit i båten, bad han som hade varit besatt, att han skulle få följa med honom.

¹⁹Men Jesus tillät det inte, utan sa till honom: Gå hem till de dina och berätta för dem hur stora ting Herren har gjort med dig och hur han har förbarmat sig över dig.

²⁰Då gick han sin väg och började förkunna i Dekapolis, hur stora ting Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.

²¹När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan, samlades mycket folk omkring honom, medan han var där vid sjön.

²²Och se, en som hette Jairus, en av synagogföreståndarna, kom och då han fick se honom föll han ner för hans fötter

²³och bönföll honom starkt och sa: Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så att hon blir frisk och får leva.

²⁴Då gick han med honom, och mycket folk följde honom, och trängde sig inpå honom.

²⁵Och där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år

²⁶och som hade lidit mycket hos många läkare och det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, utan det hade snarare blivit värre.

²⁷När hon hade fått höra om Jesus, kom hon i folkhopen och rörde bakifrån vid hans mantel.

²⁸För hon sa: Om jag bara får röra vid hans kläder, så blir jag frisk.

²⁹Och genast stannade blodflödet och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.

³⁰Men Jesus märkte omedelbart inom sig själv, att kraft hade gått ut från honom, och han vände sig om i folkskaran och sa: Vem rörde vid mina kläder?

³¹Då sa hans lärjungar till honom: Du ser att folket tränger dig på alla sidor och du frågar: Vem rörde vid mig?

³²Då såg han sig omkring för att få se henne som hade gjort det.

³³Och kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hela sanningen för honom.

³⁴Då sa han till henne: Dotter, din tro har helat dig. Gå i frid, och var frisk från din plåga.

³⁵Medan han ännu talade, kom några från synagogföreståndarens hus och sa: Din dotter är död. Varför besvärar du Mästaren längre?

³⁶Men så snart som Jesus hörde vad som sades, sa han till synagogföreståndaren: Frukta inte, bara tro!

³⁷Och han tillät inte någon att följa med honom utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs bror.

³⁸Så kom han till synagogföreståndarens hus, och han såg en orolig skara som grät och klagade högt.

³⁹Och han gick in och sa till dem: Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död, utan hon sover.

⁴⁰Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig flickans far och mor och dem som var med honom och gick in där flickan låg.

⁴¹Sedan tog han flickan i handen och sa till henne: Talita kumi! Det betyder: Flicka, jag säger dig, stå upp!

⁴²Och genast reste sig flickan och gick omkring, för hon var tolv år. Och de blev utom sig av stor häpnad.

⁴³Men han befallde dem strängt att ingen skulle få veta detta och sa åt dem att ge henne något att äta.