Mark 5
1 Så kom de över till den andra sidan av sjön in i gadarenernas land.
2 När han hade stigit ur båten, kom genast en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande.
3 Han hade sitt tillhåll bland gravarna, och ingen kunde binda honom, inte ens med kedjor.
4 För han hade många gånger blivit bunden med fotbojor och kedjor, men kedjorna hade blivit avslitna av honom och fotbojorna hade brutits sönder, och ingen kunde rå på honom.
5 Och ständigt, natt och dag, höll han till uppe i bergen och bland gravarna och skrek och skar sig själv med stenar.
6 När han fick se Jesus på långt håll, sprang han fram och föll ner för honom
7 och skrek med hög röst och sa: Vad har jag med dig att göra, Jesus, du den högste Gudens Son? Lova mig inför Gud, att du inte plågar mig.
8 För han sa till honom: Kom ut ur mannen, du orena ande.
9 Och han frågade honom: Vad är ditt namn? Och han svarade och sa: Mitt namn är Legion, för vi är många.
10 Och han bad honom enträget, att han inte skulle driva bort dem från den trakten.
11 Och där nära bergen betade en stor svinhjord.
12 Och alla de onda andarna bad honom och sa: Skicka oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.
13 Och genast tillät Jesus dem det. Då for de orena andarna ut och in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring tvåtusen, och de drunknade i sjön.
14 Men de som skötte svinen flydde och berättade det i staden och på landsbygden. Och de gick ut för att se vad som hade hänt.
15 När de kom till Jesus och såg honom som hade varit besatt av legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, så blev de rädda.
16 Och de som hade sett det berättade för dem vad som hade hänt med den besatte och med svinen.
17 Och de började be honom att han skulle lämna deras område.
18 När han hade stigit i båten, bad han som hade varit besatt, att han skulle få följa med honom.
19 Men Jesus tillät det inte, utan sa till honom: Gå hem till de dina och berätta för dem hur stora ting Herren har gjort med dig och hur han har förbarmat sig över dig.
20 Då gick han sin väg och började förkunna i Dekapolis, hur stora ting Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.
21 När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan, samlades mycket folk omkring honom, medan han var där vid sjön.
22 Och se, en som hette Jairus, en av synagogföreståndarna, kom och då han fick se honom föll han ner för hans fötter
23 och bönföll honom starkt och sa: Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så att hon blir frisk och får leva.
24 Då gick han med honom, och mycket folk följde honom, och trängde sig inpå honom.
25 Och där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år
26 och som hade lidit mycket hos många läkare och det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, utan det hade snarare blivit värre.
27 När hon hade fått höra om Jesus, kom hon i folkhopen och rörde bakifrån vid hans mantel.
28 För hon sa: Om jag bara får röra vid hans kläder, så blir jag frisk.
29 Och genast stannade blodflödet och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.
30 Men Jesus märkte omedelbart inom sig själv, att kraft hade gått ut från honom, och han vände sig om i folkskaran och sa: Vem rörde vid mina kläder?
31 Då sa hans lärjungar till honom: Du ser att folket tränger dig på alla sidor och du frågar: Vem rörde vid mig?
32 Då såg han sig omkring för att få se henne som hade gjort det.
33 Och kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hela sanningen för honom.
34 Då sa han till henne: Dotter, din tro har helat dig. Gå i frid, och var frisk från din plåga.
35 Medan han ännu talade, kom några från synagogföreståndarens hus och sa: Din dotter är död. Varför besvärar du Mästaren längre?
36 Men så snart som Jesus hörde vad som sades, sa han till synagogföreståndaren: Frukta inte, bara tro!
37 Och han tillät inte någon att följa med honom utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs bror.
38 Så kom han till synagogföreståndarens hus, och han såg en orolig skara som grät och klagade högt.
39 Och han gick in och sa till dem: Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död, utan hon sover.
40 Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig flickans far och mor och dem som var med honom och gick in där flickan låg.
41 Sedan tog han flickan i handen och sa till henne: Talita kumi! Det betyder: Flicka, jag säger dig, stå upp!
42 Och genast reste sig flickan och gick omkring, för hon var tolv år. Och de blev utom sig av stor häpnad.
43 Men han befallde dem strängt att ingen skulle få veta detta och sa åt dem att ge henne något att äta.