Acts 27
1 Sedan det nu var beslutat att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade de Paulus och några andra fångar åt en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vaktstyrkan.
2 Och efter att vi hade gått ombord på ett skepp från Adramyttium, avseglade vi. Meningen var att segla längs efter Asiens kust. Aristarkus, en makedonier från Thessalonike, var med oss.
3 Och nästa dag lade vi till i Sidon. Julius behandlade Paulus väl och tillät honom att besöka sina vänner för att få vad han behövde.
4 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.
5 Sedan vi hade seglat över havet utanför Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien.
6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och förde oss ombord på det.
7 Och under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och vi kom med knapp nöd in emot Knidus. Och då vinden inte tillät oss att fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone.
8 Och med knapp nöd seglade vi förbi och nådde fram till en plats som kallades Goda hamnar, som låg nära staden Lasea.
9 Då det hade gått lång tid och det redan hade blivit farligt att segla, eftersom fastedagen redan var förbi, varnade Paulus dem
10 och sa: Män, jag ser att denna sjöresa kommer att föra med sig skador och stora förluster, inte bara av last och skepp utan också av våra liv.
11 Men officeren trodde mer på kaptenen och skeppets ägare än på det Paulus sa.
12 Då hamnen var olämplig för vinterläge, rådde de flesta att man skulle lägga ut därifrån också, för att om möjligt försöka nå fram till Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst, och stanna där över vintern.
13 När så en svag sydlig vind började blåsa, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats, och de lättade ankar och seglade tätt utmed Kreta.
14 Men inte långt därefter kom en våldsam stormvind, som kallas Euroklydon.
15 Och då skeppet fångades av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva.
16 Men när vi kom i lä bakom en liten ö som kallas Klauda, kunde vi med knapp nöd bärga skeppsbåten.
17 Då de hade dragit upp den, tog de till hjälpmedel och slog tåg om skeppet. Då de fruktade att de skulle driva upp på sandrevlarna i Syrten, firade de ner seglen och lät det driva.
18 Eftersom stormen alltjämt låg hårt på, kastade vi dagen därpå ut lasten.
19 Och på tredje dagen kastade vi med egna händer skeppets utrustning över bord.
20 Och då varken sol eller stjärnor syntes under flera dagar, och stormen låg hårt på, förlorade vi till sist allt hopp om räddning.
21 Men efter att länge ha varit utan mat steg Paulus fram mitt ibland dem och sa: Män, ni borde sannerligen ha lyssnat till mig och inte avseglat från Kreta, så hade ni undvikit denna skada och förlust.
22 Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. För inte ett enda liv ska gå förlorat bland er, utan endast skeppet.
23 För i natt stod en ängel från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, bredvid mig
24 och sa: Frukta inte, Paulus, du ska stå inför kejsaren, och se, alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.
25 Män, var därför vid gott mod! För jag litar på Gud att det kommer att gå som det har blivit sagt till mig.
26 Men vi måste kastas upp på en ö.
27 Då fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet, tyckte sig sjömännen vid midnattstid märka att de närmade sig något land,
28 och de lodade och fann tjugo famnars djup. Och när de kom lite längre fram lodade de igen och fann femton famnars djup.
29 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade ut fyra ankare ifrån akterskeppet och önskade att det skulle bli dag.
30 Men när sjömännen försökte fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i havet under förevändning att de ville kasta ut ankare från fören,
31 sa Paulus till officeren och till soldaterna: Om inte dessa stannar kvar på skeppet, kan ni inte räddas.
32 Då kapade soldaterna trossarna till båten och lät den falla ner.
33 Då det började dagas, uppmanade Paulus dem alla att de skulle ta sig mat, och sa: Det är i dag fjorton dagar som ni har väntat och varit utan mat och inte ätit något.
34 Därför uppmanar jag er att äta, för att ni ska klara er. För inte ett hårstrå ska falla från huvudet på någon av er.
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn, och då han hade brutit det, började han äta.
36 Då blev alla de andra vid gott mod och började också äta.
37 Och vi var sammanlagt 276 personer på skeppet.
38 Och när de hade ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetet i havet.
39 Och när det blev dag, kände de inte igen landet men de upptäckte en vik med en sandstrand och beslöt att om möjligt låta skeppet driva upp där.
40 Och de kapade ankarna och lämnade dem i havet och lossade trossarna till rodret och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 Men de stötte på ett rev med djupt vatten på båda sidor och lät skeppet gå på grund. Fören körde fast och stod orubbligt kvar, men aktern bröts sönder av de kraftiga vågorna.
42 Då ville soldaterna döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.
43 Men officeren, som ville rädda Paulus, hindrade dem i deras avsikt och befallde att de som kunde simma först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land,
44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. Och på det sättet räddades alla i land.