1Och efter fem dagar reste översteprästen Ananias ner med de äldste och en advokat, en viss Tertullus. Dessa framförde anklagelserna mot Paulus inför landshövdingen.
2Då han hade kallats in, började Tertullus anklaga honom och sa:
3Att vi tack vare dig får leva i stor fred, och att genom din försorg, ädle Felix, värdefulla åtgärder har gjorts för detta folk, det erkänner vi alltid och överallt, med största tacksamhet.
4Men för att jag inte alltför länge ska uppehålla dig, ber jag att du i din godhet lyssnar till vad vi i korthet har att säga.
5Vi har nämligen funnit att den här mannen är som en pest som skapar uppror bland alla judar över hela världen, och en ledare för nasareernas sekt.
6Han har också försökt vanhelga templet. Vi grep honom och ville döma honom efter vår lag.
7Men befälhavaren Lysias kom och tog honom med mycket våld ur våra händer,
8och befallde att hans anklagare skulle komma till dig. Genom att själv förhöra honom kan du skaffa dig kännedom om allt det vi anklagar honom för.
9Också judarna instämde i detta och sa att det förhöll sig så.
10När landshövdingen gav tecken åt Paulus att han skulle tala, svarade han: Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare för detta folk, försvarar jag min sak med desto större frimodighet.
11För du kan själv få bekräftat att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be.
12Och varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera eller ställa till med oroligheter bland folket.
13Inte heller kan de bevisa det de nu anklagar mig för.
14Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud. Jag tror på allt som är skrivet i lagen och profeterna,
15och att jag har samma hopp till Gud som dessa själva har, att de döda ska uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
16Ja, i detta strävar jag efter att alltid ha ett rent samvete inför Gud och inför människor.
17Och efter många år kom jag för att överlämna gåvor till mitt folk och frambära offer.
18Det var då några judar från Asien fann mig i templet sedan jag hade renat mig, utan någon folkmassa eller något tumult.
19De borde nu vara här inför dig och anklaga mig, om de har något emot mig.
20Eller låt de som är här säga om de fann något brottsligt hos mig då jag stod inför Stora rådet,
21om det inte skulle vara för detta enda uttalande som jag ropade ut då jag stod ibland dem: För de dödas uppståndelses skull står jag inför rätta här i dag.
22Då Felix hörde detta, sköt han upp saken. Han visste mycket väl hur det förhöll sig med ’den vägen’ och sa: Då befälhavaren Lysias kommer hit ner vill jag undersöka er sak.
23Och han befallde officeren att han skulle hålla Paulus i förvar och låta honom ha ro, och inte hindra någon av hans närmaste att tjäna eller besöka honom.
24Och efter några dagar kom Felix med sin hustru Drusilla, som var judinna. Då lät han hämta Paulus och hörde honom om tron på Kristus.
25Men då han talade om rättfärdighet och självbehärskning och om den kommande domen, blev Felix förskräckt och sa: Gå din väg för denna gång! När jag får ett lämpligt tillfälle ska jag kalla på dig.
26Men han hoppades också att Paulus skulle ge honom pengar för att han skulle släppa honom fri, varför han också ganska ofta kallade honom till sig och samtalade med honom.
27Men när två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Och Felix som ville hålla sig väl med judarna lämnade kvar Paulus som fånge.