1En vishetspsalm av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, vänd era öron till min muns ord!
2Jag vill öppna min mun för att tala visdomsord, lägga fram gåtor från gången tid.
3Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättat för oss
4vill vi inte dölja för deras barn. För det kommande släktet förkunnar vi HERRENS lov, hans makt och de under han gjort.
5Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, han gav sin undervisning i Israel och befallde våra fäder att lära ut den till sina barn,
6så att den blev känd för det kommande släktet, de barn som skulle födas. De i sin tur skulle berätta för sina barn,
7så att de sätter sitt hopp till Gud och inte glömmer Guds gärningar utan följer hans bud.
8De ska inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte med opålitligt hjärta och en ande trolös mot Gud.
9Efraims söner, beväpnade bågskyttar, vände på stridens dag.
10De höll inte Guds förbund utan vägrade följa hans lag,
11de glömde hans gärningar och undren han visat dem.
12Inför deras fäder hade han gjort under i Egyptens land, på Soans mark.
13Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur.
14Han ledde dem med molnskyn om dagen och med eldsken hela natten.
15Han klöv klippor i öknen och lät dem dricka som ur väldiga hav,
16han lät bäckar rinna fram ur klippan och vatten skölja ner som strömmar.
17Men de fortsatte att synda mot honom, de gjorde uppror mot den Högste i öknen.
18De frestade Gud i sina hjärtan genom att kräva mat efter sitt begär.
19De talade mot Gud, de sade: "Kan Gud duka ett bord i öknen?
20Visst slog han klippan så att vattnet flödade och bäckar strömmade fram, men kan han också ge bröd eller skaffa kött åt sitt folk?"
21När HERREN hörde det blev han vred. Eld blossade upp mot Jakob, vrede vällde fram mot Israel,
22för de trodde inte på Gud och litade inte på hans frälsning.
23Ändå gav han befallning åt skyarna i höjden och öppnade himlens portar.
24Han lät manna regna över dem till mat och gav dem säd från himlen.
25Människor fick äta änglars bröd, han sände dem mat så att de blev mätta.
26Han lät östanvinden komma från himlen och styrde sunnanvinden dit med sin makt.
27Han lät kött regna över dem som stoft, bevingade fåglar som havets sand.
28Han lät dem falla mitt i deras läger, runt omkring deras boningar.
29De åt och blev övermätta, han lät dem få vad de haft begär till.
30Men innan de släckt sitt begär, medan maten ännu var i deras mun,
31kom Guds vrede över dem. Han dödade bland de starkaste och slog ner Israels utvalda män.
32Ändå fortsatte de att synda och trodde inte på hans under.
33Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig skräck.
34När han dräpte dem frågade de efter honom, de vände om och sökte Gud.
35De mindes att Gud är deras klippa, att Gud den Högste är deras befriare.
36De försökte bedra honom med sina ord, de ljög för honom med sin tunga.
37Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom, de var inte trogna mot hans förbund.
38Men han är barmhärtig och försonar skuld, han vill inte förgöra. Ofta höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin glöd bryta fram.
39Han tänkte på att de bara är kött, en vind som försvinner och inte kommer åter.
40Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41Gång på gång frestade de Gud och kränkte Israels Helige.
42De kom inte ihåg hans hand eller dagen då han befriade dem från fienden,
43då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44Han förvandlade deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
45Han sände flugsvärmar som förtärde dem och grodor som förstörde för dem,
46han gav deras gröda åt larver och deras skördar åt gräshoppor.
47Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med skyfall,
48han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixtar.
49Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar.
50Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan utlämnade deras liv åt pesten.
51Han slog allt förstfött i Egypten, livskraftens förstling i Hams hyddor.
52Han lät sitt folk bryta upp som en fårflock och förde dem som en hjord genom öknen.
53Han ledde dem tryggt, de behövde inte vara rädda, deras fiender svaldes av havet.
54Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade vunnit.
55Han fördrev hednafolken framför dem, han gav dem deras land som arvedel och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56Men de trotsade och frestade Gud den Högste, de höll inte fast vid hans vittnesbörd.
57De vek trolöst tillbaka som sina fäder, de gav vika som en opålitlig båge.
58De väckte hans vrede med sina offerhöjder och kränkte honom med sina avgudabilder.
59Gud hörde det och blev vred, han förkastade Israel med all kraft.
60Han övergav sin boning i Shilo, det tält han rest bland människorna.
61Han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62Sitt folk utlämnade han åt svärdet, han blev vred på sin arvedel.
63Deras unga män förtärdes av eld, deras unga kvinnor blev utan brudsång.
64Deras präster föll för svärd, deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
65Då vaknade Herren som ur sömn, som en hjälte bedövad av vin.
66Han slog tillbaka sina fiender och drog evig skam över dem.
67Han förkastade Josefs hydda och utvalde inte Efraims stam,
68men Juda stam utvalde han, Sions berg som han älskar.
69Han byggde sin helgedom hög som himlen, grundade den likt jorden för evigt.
70Han utvalde sin tjänare David och tog honom från fårens fållor,
71han hämtade honom från tackorna och satte honom till herde för Jakob, sitt folk, för Israel, sin arvedel.
72Han var deras herde med rent hjärta och ledde dem med förståndig hand.