1Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den kushitiska kvinnan som han hade tagit till hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru.
2De sade: ”Är Mose den ende som HERREN talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och HERREN hörde det.
3Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.
4Genast sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre.
5Då steg HERREN ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit.
6Och han sade: ”Hör nu mina ord. Om det finns en HERRENS profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn och talar med honom i en dröm.
7Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd.
8Jag talar med honom ansikte mot ansikte, tydligt och inte i gåtor, och han får se HERRENS gestalt. Varför var ni då inte rädda för att tala illa om min tjänare Mose?”
9Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.
10När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk.
11Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått.
12Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.”
13Då ropade Mose till HERREN: ”O, Gud, gör henne frisk!”
14HERREN svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan ska hon tas emot igen.”
15I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.