1Folket började klaga högljutt inför HERREN hur illa de hade det. När HERREN hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret.
2Folket ropade då till Mose och han bad till HERREN, och elden dog ut.
3Platsen fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld hade brunnit ibland dem.
4Den blandade hopen som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta?
5Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
6Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”
7Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.
8Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja.
9När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.
10Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes HERRENS vrede, och Mose blev illa till mods.
11Och Mose sade till HERREN: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig!
12Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder?
13Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta!
14Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig.
15Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”
16Då sade HERREN till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam.
18Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför HERREN och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu HERREN ge er kött att äta.
19Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar,
20utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat HERREN, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”
21Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad!
22Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?”
23HERREN svarade Mose: ”Är HERRENS arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”
24Mose gick ut och talade om för folket vad HERREN hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet.
25Då steg HERREN ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.
26Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret.
27Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.”
28Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!”
29Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela HERRENS folk blev profeter genom att HERREN lät sin Ande komma över dem!”
30Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
31Och en stormvind gick ut från HERREN. Den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken.
32Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.
33Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes HERRENS vrede mot folket och HERREN slog dem med en mycket svår plåga.
34Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.
35Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.