Luke 9— SFB

¹Jesus kallade samman de tolv och gav dem makt över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar.

²Han sände ut dem för att förkunna Guds rike och bota sjuka

³och sade till dem: "Ta inte med er något på vägen, varken stav eller väska, bröd eller pengar eller två tunikor.

⁴När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare.

⁵Och tar man inte emot er, lämna då den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."

⁶De gick ut och vandrade från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och botade sjuka.

⁷När landsfursten Herodes fick höra om allt som hände, visste han inte vad han skulle tro. Några sade att Johannes hade uppstått från de döda,

⁸andra att Elia hade visat sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått.

⁹Herodes sade: "Johannes halshögg jag. Vem är då han som jag hör sådant om?" Och han försökte få träffa Jesus.

¹⁰Apostlarna kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Då tog han med dem och drog sig undan mot en stad som heter Betsaida.

¹¹Men folket fick veta det och följde efter honom. Han tog emot dem och talade till dem om Guds rike, och han botade dem som behövde hjälp.

¹²När dagen började gå mot sitt slut kom de tolv fram och sade till honom: "Skicka iväg folket så att de kan gå till byarna och gårdarna häromkring och få mat och husrum. Vi är ju på en ödslig plats här."

¹³Han sade till dem: "Ge ni dem att äta." Men de svarade: "Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar — om vi nu inte ska gå och köpa mat åt allt det här folket?"

¹⁴Det var omkring fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: "Låt dem slå sig ner i matlag, ungefär femtio i varje."

¹⁵De gjorde så och lät alla slå sig ner.

¹⁶Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud för dem, bröt bröden och gav åt lärjungarna för att de skulle dela ut åt folket.

¹⁷Alla åt och blev mätta, och bitarna som blev över plockades upp, tolv korgar fulla.

¹⁸En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom, frågade han dem: "Vem säger folket att jag är?"

¹⁹De svarade: "Johannes Döparen. Men en del säger Elia, och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått."

²⁰Han sade till dem: "Och ni? Vem säger ni att jag är?" Petrus svarade: "Guds Messias."

²¹Då befallde han dem strängt att inte tala om det för någon.

²²Och han sade: "Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och på tredje dagen uppväckt igen."

²³Sedan sade han till alla: "Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.

²⁴Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det.

²⁵För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad?

²⁶Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet.

²⁷Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike."

²⁸Ungefär åtta dagar efter de orden tog Jesus med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.

²⁹Medan han bad, förvandlades hans ansikte och hans kläder blev strålande vita.

³⁰Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia,

³¹som visade sig i härlighet och talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem.

³²Petrus och de som var med honom sov tungt, men när de vaknade såg de hans härlighet och de båda männen som stod där med honom.

³³När männen skulle skiljas från honom, sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är gott för oss att vara här. Vi kan göra tre hyddor: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade.

³⁴Medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och lärjungarna blev förskräckta när de kom in i molnet.

³⁵Ur molnet hördes en röst: "Han är min Son, den Utvalde. Lyssna till honom!"

³⁶Och när rösten hördes, fann de att Jesus var ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte vid den tiden för någon vad de hade sett.

³⁷När de dagen därpå kom ner från berget möttes han av en stor skara människor.

³⁸Då ropade en man ur folkhopen: "Mästare, jag ber dig, hjälp min son! Han är mitt enda barn.

³⁹En ande tar tag i honom så att han plötsligt skriker, den sliter i honom tills han tuggar fradga, och det är knappt att den släpper honom och slutar plåga honom.

⁴⁰Jag bad dina lärjungar att de skulle driva ut den, men de kunde inte."

⁴¹Jesus svarade: "Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er och stå ut med er? Hämta hit din son."

⁴²Medan pojken ännu var på väg, kastade anden honom till marken och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och botade pojken och gav honom tillbaka till hans far.

⁴³Och alla var överväldigade av Guds stora makt. Medan alla var förundrade över allt han gjorde, sade han till sina lärjungar:

⁴⁴"Öppna era öron för det jag nu säger: Människosonen kommer att utlämnas i människors händer."

⁴⁵Men de förstod inte vad han sade. Det var fördolt för dem så att de inte kunde fatta det, och de vågade inte fråga honom om det han hade sagt.

⁴⁶Bland lärjungarna kom frågan upp om vem som var störst bland dem.

⁴⁷Men Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig

⁴⁸och sade till dem: "Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Den som är minst bland er alla, han är störst."

⁴⁹Johannes svarade: "Mästare, vi såg en som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte var i följe med oss."

⁵⁰Men Jesus sade till honom: "Hindra honom inte. Den som inte är mot er är för er."

⁵¹När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit.

⁵²Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst.

⁵³Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem.

⁵⁴När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: "Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem?"

⁵⁵Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem.

⁵⁶Och de gick vidare till en annan by.

⁵⁷Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: "Jag vill följa dig vart du än går."

⁵⁸Jesus svarade honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud."

⁵⁹Till en annan sade han: "Följ mig!" Mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far."

⁶⁰Jesus sade till honom: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!"

⁶¹En annan sade: "Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj."

⁶²Jesus svarade: "Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike."