1Ropa du! Finns det någon som svarar dig? Till vem av de heliga vänder du dig?
2Dåren dödas av sin ilska, den oförnuftige av sin förbittring.
3Jag såg en dåre som slagit rot, men strax förbannade jag hans boning.
4Hans barn är fjärran från frälsning, de trampas ner i porten och ingen räddare finns.
5Den hungrige slukar hans skörd, den rövas bort till och med bland törnen. De törstiga flämtar efter deras rikedom,
6för nöden kommer inte ur stoftet, olyckan skjuter inte upp ur marken.
7Men människan föds till möda liksom eldens gnistor flyger mot höjden.
8Men jag skulle söka Gud och inför Gud lägga fram min sak.
9Han gör stora och outgrundliga ting, fler under än någon kan räkna.
10Han ger jorden regn och sänder vatten över markerna.
11Han upphöjer de ringa och hjälper de sörjande.
12Han gör de listigas anslag om intet så att deras händer inte får framgång.
13Han fångar de visa i deras slughet och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag.
14Om dagen möter de mörker, de famlar mitt på dagen som om det var natt.
15Han räddar från svärdet i deras mun, den fattige från den mäktiges hand.
16Den nödställde får åter ett hopp, orätten måste stänga sin mun.
17Se, salig är den människa som Gud tuktar. Förkasta inte den Allsmäktiges fostran,
18för han sargar och förbinder, han slår och hans händer helar.
19Sex gånger räddar han dig ur nöden, och sjunde gången drabbar dig inte det onda.
20I tider av svält räddar han dig från döden och i krig från svärdets våld.
21Från tungors gissel göms du undan, du behöver inte vara rädd när förödelse kommer.
22Du kan le åt förödelse och svält, du behöver inte vara rädd för vilddjur,
23för du står i förbund med markens stenar, markens vilddjur håller fred med dig.
24Du ska veta att ditt tält står tryggt, när du synar din boning ska inget saknas.
25Du ska veta att din ätt förökas, att dina efterkommande blir som gräset på marken.
26Du kommer i graven när du nått full mognad, som sädeskärven bärgas när tiden är inne.
27Se, vi har utforskat detta, så är det. Hör det och tänk på det noga.