1Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, medan jag inte hade satt deras fäder ens bland mina vallhundar.
2Vilken hjälp kunde deras händer ge mig, de som saknar all livskraft?
3De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager den torra marken som redan förut var öde och ödslig.
4De plockar saltörter bland snåren och ginströtter är deras mat.
5De drivs ut från gemenskapen, man ropar efter dem som tjuvar.
6De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor.
7De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor.
8De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet.
9Nu har jag blivit deras nidvisa, jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10De avskyr mig och håller sig borta från mig, de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11Gud har lossat min bågsträng och plågat mig, därför släpper de sina hämningar inför mina ögon.
12Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötter och banar sig väg för att fördärva mig.
13De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv, men de får ingen hjälp.
14De bryter fram som genom en bred rämna, de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en storm och min räddning har försvunnit som ett moln.
16Nu utgjuter sig min själ inom mig, och plågans dagar håller mig fast.
17Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila.
18Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad.
19Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska.
20Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
21Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig.
22Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du skakar mig i stormen.
23Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning där allt levande samlas.
24Men räcker man inte ut handen när man faller, ropar man inte efter hjälp när olyckan kommer?
25Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige?
26Men när jag sökte det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker.
27Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig.
28Mörk går jag omkring, men inte av solen. Jag reser mig bland folket och ropar på hjälp.
29Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna.
30Min hud svartnar och faller av mig, mina ben brinner av hetta.
31Mitt harpspel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.