1Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
2O, att jag var som i gångna månader, som i dagarna då Gud vakade över mig,
3då hans lykta sken över mitt huvud och jag gick i hans ljus genom mörkret,
4då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus,
5då den Allsmäktige ännu var med mig och mina barn fanns runt omkring mig,
6då mina fötter badade i gräddmjölk och det rann bäckar av olja ur klippan för mig.
7När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,
8då drog sig de unga undan när de såg mig, och de gamla reste sig och stod.
9Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen.
10Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom.
11Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig,
12för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla.
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte.
16Jag var en far för de fattiga och redde ut den okändes sak.
17Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet från hans tänder.
18Jag tänkte då: ”I mitt eget bo ska jag dö, mina dagar blir många som sanden.
19Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar.
20Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand.”
21De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.
22Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.
23De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn.
24Jag log mot dem när de misströstade, och de tog emot mitt ansiktes ljus.
25Jag valde väg åt dem och satt som hövding, jag tronade som en kung bland sina män, som en som tröstar de sörjande.