1Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2Ska en vis man tala så i vädret och fylla sitt bröst med östanvind?
3Ska han försvara sin sak med värdelöst tal, med ord till ingen nytta?
4Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar andakt inför Gud,
5för din synd lägger orden i din mun och du väljer listigt tal.
6Din egen mun dömer dig, inte jag, dina egna läppar vittnar emot dig.
7Var du den första människa som föddes? Blev du till innan höjderna fanns?
8Var du åhörare i Guds hemliga råd? Har du tagit visheten för dig själv?
9Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som vi inte förstår?
10Här hos oss finns både gråhårsman och åldring, mycket äldre än din far.
11Är inte Guds tröst nog för dig, de milda ord som talas till dig?
12Varför leds du bort av ditt hjärta och varför gnistrar dina ögon?
13Du vänder din ande mot Gud och öser ut ord ur din mun.
14Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig?
15Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena,
16hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad, en människa som dricker orättfärdighet som vatten!
17Lyssna, jag vill säga dig något, det som jag sett vill jag berätta,
18vad visa män fört vidare från sina fäder och inte förtigit,
19från dem som ensamma fick landet utan att någon främling trängde in bland dem:
20Den gudlöse plågas av ångest i alla sina dagar, den våldsammes år är räknade.
21Skräckröster ljuder i hans öron. I hans trygghet kommer förhärjaren över honom.
22Han har inget hopp om räddning ur mörkret, svärdet är bestämt för honom.
23Han irrar efter bröd och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag är nära.
24Ångest och nöd skrämmer honom, de slår ner honom som en kung rustad till strid,
25för han har lyft sin hand mot Gud och förhäver sig mot den Allsmäktige.
26Med styv nacke stormar han mot honom, väl skyddad bakom sina sköldar.
27Han har täckt sitt ansikte med fetma och hans midja sväller av fett.
28Han bosätter sig i ödelagda städer, i hus där man inte kan bo, som är bestämda till ruiner.
29Han blir inte rik, hans välstånd ska inte bestå, hans skördar ska inte luta tungt mot marken.
30Han kan inte fly undan mörkret, hans knoppar ska förtorka av hetta, han ska förgås genom Guds muns ande.
31Han ska inte lita till tomhet, då bedrar han sig, för tomhet blir hans lön.
32I förtid ska hans mått bli fyllt, och hans krona ska inte grönska mer.
33Han ska tappa sina omogna druvor som en vinstock, fälla sina blommor som ett olivträd,
34för den gudlöses hus blir ofruktsamt och eld förtär de hus där mutor tas.
35De går havande med elände och föder fördärv, deras moderliv alstrar förvillelse.