1Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.
2Som ett blomster växer hon upp och vissnar, som en skugga flyr hon och kan inte bestå.
3Mot en sådan öppnar du ditt öga, mig drar du till doms inför dig.
4Kan en ren komma från en oren? Nej, inte en enda!
5Om människans dagar är bestämda och hennes månaders antal är fastställt av dig, om du har satt en gräns som hon inte kan överskrida,
6vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag som en daglönare.
7För ett träd finns det hopp, huggs det ner kan det gro igen och nya skott ska inte saknas.
8Även om dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen,
9ska det grönska vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd.
10Men när en man dör ligger han där. När en människa ger upp andan, var är hon då?
11Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut,
12så lägger sig människan och står inte upp igen. Först när inte himlen finns mer vaknar hon och reser sig från sin sömn.
13Tänk om du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!
14Kan en människa som en gång dött få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid tills min avlösning kommer.
15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.
16Fastän du nu räknar mina steg skulle du inte ge akt på min synd.
17Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld.
18Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats,
19som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet.
20Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.
21Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte, om de blir ringa ser hon det inte.
22Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.