1Då tog Sofar från Naama till orda och sade:
2Ska detta ordflöde stå oemotsagt och en så mångordig man få rätt?
3Ska ditt tomma prat få män att tiga, ska du håna utan att någon får dig att skämmas?
4Du säger: ”Min lära är ren, och jag är fläckfri inför dina ögon.”
5Om bara Gud ville tala och öppna sin mun mot dig
6och säga dig vishetens hemligheter, för han äger förstånd i dubbelt mått. Då skulle du inse att Gud kan låta din skuld vara glömd.
7Kan du utforska Guds djup? Kan du förstå den Allsmäktiges fullkomlighet?
8Hög som himlen är den — vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den — vad kan du förstå?
9Dess längd är längre än jorden och vidare än havet.
10Om han far fram och fängslar någon och kallar till doms — vem kan hindra honom?
11Han känner lögnens män och ser ondskan, skulle han inte bry sig om det?
12Om en dåre kan få förstånd, då kan en vildåsna födas till människa.
13Om du bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom,
14om du skaffar undan dina händers fördärv och inte låter orättfärdighet bo i dina tält,
15då ska du lyfta ditt ansikte utan skam, du står trygg och har inget att frukta.
16Du ska glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten.
17Ditt liv ska stråla klarare än middagsljuset, och mörkret ska vara som morgonljuset.
18Du ska vara trygg, för det finns hopp. Du ska se dig omkring och trygg gå till vila.
19Du ska lägga dig utan att någon skrämmer dig, och många ska söka vinna din gunst.
20Men de gudlösas ögon ska tyna bort, för dem ska ingen tillflykt finnas, deras hopp ska vara att få ge upp andan.