1Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet.
2Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig.
3Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de gudlösas rådslag?
4Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser?
5Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid?
6Du letar ju efter min skuld och söker min synd,
7du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand.
8Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig!
9Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen!
10Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.
11Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor.
12Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.
13Men detta gömde du i ditt hjärta — jag vet att du tänkte så —
14att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min skuld ostraffad.
15Ve mig om jag är skyldig! Men är jag oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam och ser mitt lidande.
16Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig.
17Du skulle föra fram nya vittnen mot mig och låta mig känna din vrede mer och mer, du skulle sända här efter här mot mig.
18Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig!
19Om jag ändå aldrig varit till, utan förts från moderlivet till graven!
20Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fred så att jag får en stund av glädje
21innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka, till mörkrets och dödsskuggans land,
22till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring där ljuset är som djupaste natt.