1O, att du rev isär himlen och kom ner så att bergen bävade inför dig,
2som när eld antänder ris och elden får vattnet att koka, så att ditt namn blir känt för dina fiender och hednafolken darrar för dig.
3När du gjorde förunderliga gärningar som vi inte väntade oss, då kom du ner och bergen bävade inför dig.
4Aldrig har någon hört, inget öra har uppfattat, inget öga har sett en annan Gud än dig, som gör sådant för dem som väntar på honom.
5Du kom för att hjälpa dem som gjorde det rätta med fröjd, som tänkte på dig på dina vägar. Men se, du blev vred när vi syndade. Det har vi gjort länge — ska vi någonsin bli frälsta?
6Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt. Vi vissnar alla som löv, och som en vind sveper våra missgärningar bort oss.
7Ingen åkallar ditt namn, ingen vaknar för att hålla sig till dig, för du har dolt ditt ansikte för oss, överlämnat oss åt vår missgärning.
8Men HERRE, du är vår Far. Vi är leran, och du är den som format oss, vi är alla verk av din hand.
9Var då inte så oerhört vred, HERRE, tänk inte för alltid på vår missgärning. Tänk på att vi alla är ditt folk.
10Dina heliga städer är en öken. Sion är en öken, Jerusalem en ödemark.
11Vårt heliga och härliga hus, där våra fäder lovade dig, är eldens byte. Allt som är dyrbart för oss har lämnats åt förödelsen.
12Kan du trots detta hålla dig tillbaka, HERRE? Kan du tiga och låta oss lida så mycket?