1Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen
2och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.
3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom.
4Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?"
5Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer.
6Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra."
7Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen.
8Saulus reste sig upp från marken, och när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus.
9Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.
10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre."
11Då sade Herren till honom: "Res dig och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber.
12I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen."
13Ananias svarade: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem.
14Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn."
15Men Herren sade till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn.
16Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull."
17Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande."
18Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt.
19Sedan åt han och fick nya krafter. Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus,
20och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.
21Alla som hörde honom häpnade och sade: "Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar det namnet? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?"
22Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.
23Efter en tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen,
24men Saulus fick reda på deras plan. Dag och natt höll de vakt vid portarna för att döda honom,
25men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter muren i en korg.
26När han kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge.
27Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn.
28Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn.
29Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen.
30När bröderna fick veta det, tog de med honom ner till Caesarea och sände honom sedan vidare till Tarsus.
31Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning.
32Petrus reste runt i hela området och kom även ner till de heliga som bodde i Lydda.
33Där träffade han en man vid namn Eneas, som var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka.
34Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och bädda din säng!" Genast steg han upp.
35Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren.
36I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga.
37Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen.
38Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!"
39Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem.
40Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp.
41Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde.
42Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren.
43Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.