Acts 7— SFB

¹Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?"

²Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran.

³Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig.

⁴Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.

⁵Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös.

⁶Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.

⁷Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.

⁸Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.

⁹Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom

¹⁰och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.

¹¹Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta.

¹²När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång.

¹³Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt.

¹⁴Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer.

¹⁵Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder.

¹⁶De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa i silver av Hamors barn i Sikem.

¹⁷När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten,

¹⁸ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef.

¹⁹Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.

²⁰Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus,

²¹och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.

²²Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.

²³När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn.

²⁴Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern.

²⁵Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.

²⁶Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa?

²⁷Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss?

²⁸Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går?

²⁹Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner.

³⁰När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske.

³¹Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst:

³²Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.

³³Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark.

³⁴Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.

³⁵Denne Mose som de avvisade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.

³⁶Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år.

³⁷Det var denne Mose som sade till Israels barn: En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets.

³⁸Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.

³⁹Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten.

⁴⁰De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte.

⁴¹Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.

⁴²Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?

⁴³Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon.

⁴⁴Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se.

⁴⁵Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.

⁴⁶Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud.

⁴⁷Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom.

⁴⁸Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

⁴⁹Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila?

⁵⁰Har inte min hand gjort allt detta?

⁵¹Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder.

⁵²Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom,

⁵³ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

⁵⁴När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus.

⁵⁵Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida,

⁵⁶och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."

⁵⁷Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång,

⁵⁸och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus.

⁵⁹Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande."

⁶⁰Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.