1Då nu upploppet hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna, och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig i väg för att resa till Makedonien.
2När han hade färdats genom dessa trakter och gett dem många förmaningar, kom han till Grekland.
3Och där uppehöll han sig i tre månader. Men då judarna förberedde en sammansvärjning mot honom, när han skulle fara därifrån till Syrien, beslöt han att vända tillbaka genom Makedonien.
4Och med honom följde ända till Asien Sopater från Berea och av thessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien.
5Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas.
6Men vi seglade från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och efter fem dagar träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.
7Och på första dagen i veckan, då lärjungarna hade kommit tillsammans för att bryta bröd, predikade Paulus för dem och fortsatte tala ända till midnatt, eftersom han skulle resa nästa dag.
8Och det fanns många lampor i den sal i övre våningen där de var församlade.
9Så satt där vid fönstret en yngling som hette Eutykus. Och när Paulus talade så länge föll han i djup sömn, och i sömnen föll han ner från tredje våningen och lyftes upp död.
10Då gick Paulus ner och lade sig över honom och omfamnade honom och sa: Var inte oroliga, för hans själ är i honom.
11Sedan gick han upp igen och bröt brödet och åt och talade sedan länge med dem ända till gryningen, och så begav han sig iväg.
12Och de förde fram ynglingen levande och blev mycket tröstade av detta.
13Men vi gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, i avsikt att där ta Paulus ombord, för så hade han bestämt. Han själv tänkte ta landvägen.
14Och så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom sedan till Mitylene.
15Därifrån seglade vi vidare och kom nästa dag mitt för Kios, och dagen därpå lade vi till vid Samos, och efter att ha stannat kvar i Trogyllium, kom vi följande dag till Miletus.
16Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus, för att han inte skulle bli fördröjd i Asien, eftersom han skyndade för att om möjligt vara i Jerusalem till pingstdagen.
17Men från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.
18Och när de hade kommit till honom, sa han till dem: Ni vet hur jag har umgåtts med er under hela tiden från den första dagen då jag kom till Asien,
19att jag har tjänat Herren i all ödmjukhet och under många tårar och prövningar, som jag har utsatts för genom judarnas anslag,
20och hur jag inte har hållit undan något som kunde vara er till nytta, utan har predikat för er och undervisat er, offentligt och i hemmen,
21och vittnat både för judar och greker om omvändelse till Gud, och om tron på vår Herre Jesus Kristus.
22Och se, bunden i Anden går jag nu till Jerusalem, och vet inte vad som där ska hända mig,
23utom det att den Helige Ande i alla städer vittnar och säger, att bojor och lidanden väntar mig.
24Men inte något av detta rör mig, inte heller anser jag att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast med glädje få fullborda mitt lopp och den tjänst som jag har tagit emot av Herren Jesus, att vittna om Guds nåds evangelium.
25Och se, jag vet nu att ni inte mer ska få se mitt ansikte, ni alla bland vilka jag har gått omkring och predikat Guds rike.
26Därför vill jag denna dag bedyra för er, att jag inte är skyldig till någons blod.
27För jag har inte undandragit mig från att förkunna hela Guds rådslut för er.
28Ge därför akt på er själva och på hela den hjord som den Helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.
29För detta vet jag, att sedan jag har lämnat er, ska grymma vargar komma in bland er, och de ska inte skona hjorden.
30Och bland er själva ska det träda fram män som ska predika villoläror, för att dra lärjungar till sig själva.
31Därför, vaka och tänk på att jag i tre år, natt och dag, inte har upphört att under tårar förmana var och en av er.
32Och nu, bröder, överlämnar jag er åt Gud och hans nåds ord, som är mäktig att uppbygga er och ge er arvedel bland alla dem som är helgade.
33Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon,
34utan ni vet själva, att dessa händer har sörjt för mina behov och för dem som var med mig.
35I allt har jag visat er, att så måste man arbeta och ta sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, då han sa: Det är mer välsignat att ge än att få.
36Och när han hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla.
37Och alla grät mycket och omfamnade Paulus och kysste honom.
38Det som bedrövade dem mest var det ord som han hade sagt, att de inte mer skulle få se hans ansikte. Sedan följde de honom till skeppet.