1Ni vet ju själva, bröder, att vår insats hos er inte var förgäves.
2Utan fastän vi tidigare hade lidit och blivit skymfade i Filippi, som ni vet, var vi ändå frimodiga i vår Gud att tala till er Guds evangelium under svår kamp.
3För bakom vår förmaning ligger inget vilseledande, inte heller orena motiv, inte heller bedräglig avsikt.
4Men eftersom vi av Gud har prövats värdiga att anförtros evangeliet, så talar vi inte för att behaga människor, utan Gud som prövar våra hjärtan,
5för vi har inte, som ni vet, någonsin använt smickrande ord, inte heller under förevändning av vinningslystnad, Gud är vårt vittne.
6Inte heller har vi sökt ära av människor, vare sig av er eller av andra,
7även om vi med tyngd hade kunnat uppträda som Kristi apostlar. I stället var vi milda bland er, som när en mor sköter om sina barn.
8Så ville vi i innerlig kärlek till er inte bara ge er Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.
9Ni minns väl, bröder, vår möda och våra ansträngningar, för natt och dag arbetade vi, för att inte ligga någon av er till last, när vi predikade Guds evangelium för er.
10Ni är vittnen, och även Gud, hur heligt och rättfärdigt och oklanderligt vi uppträdde bland er som tror.
11Likaså vet ni hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er såsom en far sina barn,
12och uppmanade att ni skulle vandra värdigt Gud, som kallar er till sitt rike och sin härlighet.
13Därför tackar också vi oupphörligt Gud, för att då ni tog emot det Guds ord som ni hörde från oss, inte tog emot det som människors ord, utan som Guds ord, vilket det verkligen är, som också verkar i er som tror.
14För ni, bröder, blev efterföljare till de Guds församlingar som är i Judeen i Kristus Jesus, för ni har också fått utstå samma lidande av era landsmän som de av judarna,
15som dödade både Herren Jesus och sina egna profeter, och har förföljt oss. Och de behagar inte Gud och är motståndare till alla människor,
16de förbjuder oss att tala till hedningarna, så att dessa kan bli frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vreden har kommit över dem till slut.
17Men vi, bröder, som för en kort tid varit skilda från att se er, inte till hjärtat, vi har desto mer ivrigt längtat efter att få se ert ansikte.
18Därför önskade vi verkligen komma till er – jag, Paulus, både en och två gånger – men Satan har hindrat oss.
19För vem är vårt hopp eller vår glädje eller vår ärekrona inför vår Herre Jesus Kristus när han kommer om inte ni?
20För ni är vår ära och glädje.