Job 41
1 Ingen är så dum att han vågar reta den. Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
2 Vem kan kräva att jag ska betala tillbaka något? Allt som finns under himlen är mitt.
3 Jag tänker inte tiga om dess lemmar, styrka och sköna form.
4 Vem kan klä av den dess hölje, vem vågar närma sig den med betsel?
5 Vem vågar öppna dörrarna till dess gap, som omgärdas av dess fruktansvärda tänder?
6 Sköldarna på dess rygg sitter tätt sammanfogade, som sigill.
7 De sluter så tätt intill varandra att ingen luft kan tränga in mellan dem.
8 De är fästade vid varandra, de sitter ihop, och ingenting kan skilja dem åt.
9 Dess fnysning kastar ut gnistor av ljus, dess ögon glöder som morgonrodnadens strålar.
10 Eldslågor strömmar ut ur dess mun, gnistor skjuts ut.
11 Rök kommer ur dess näsborrar, som från en kokande gryta på elden.
12 Dess andedräkt kan antända kol, och lågor väller fram ur dess mun.
13 Styrkan bor i dess nacke, från den utgår förskräckelse.
14 Dess hudveck är fasta, inte slappa, de är orubbliga.
15 Dess hjärta är hårt som sten, ja, som en kvarnsten.
16 När den reser sig drabbas de mäktiga av förfäran, de ryggar tillbaka när den drar fram.
17 Varken svärd som når den, spjut, pil eller pansar, har någon effekt.
18 Järn är som ett strå för den, och koppar som murket trä.
19 Inga pilar får den att fly. Slungstenar är för den som agnar.
20 Klubban är för den som ett halmstrå, och den skrattar åt lansars rassel.
21 Dess buk är som krukskärvor, och den lämnar efter sig ett spår i dyn som av trösksläde.
22 Den får djupet att koka som en gryta och havet att sjuda som ett smörjelsekärl.
23 Den lämnar efter sig ett gnistrande ljus, som om djupet skulle bära silverhår.
24 Dess like finns inte på jorden, en skapelse utan fruktan.
25 Den ser på allt upphöjt och är kung över alla stolta djur.