Job 3
1 Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2 Han sa:
3 Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4 Må den dagen vändas i mörker! Må Gud i höjden inte bry sig om den, och låt inget ljus lysa över den.
5 Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den och svarta moln skugga den!
6 Må den natten fångas av dunklet, strykas bland årets dagar och aldrig mer träda in i någon månad.
7 Må den natten vara ofruktsam, och låt inget glädjerop höras i den.
8 Må den dagen förbannas av dagens besvärjare, av dem som kan mana fram Leviatan.
9 Må dess morgonstjärnor förmörkas, låt den vänta på ljuset och aldrig få se gryningens första strålar,
10 för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder, för att den inte lät ofärd döljas för min syn.
11 Varför fick jag inte dö när jag föddes, förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst för att amma mig?
13 Då skulle jag ha legat tyst nu, sovit och varit stilla,
14 tillsammans med kungar och världens rådsherrar, som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15 med furstar som ägde guld, och fyllde sina hus med silver.
16 Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster, som barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar de onda inte mer, och där får de uttröttade vila.
18 Där har fångarna funnit ro, de hör inte längre slavdrivarens rop.
19 Små och stora är lika där, och slaven blir fri från sin herre.
20 Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21 åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22 som gläds och jublar och fröjdar sig när de når graven?
23 Varför ges liv åt någon, vars väg är dold, instängd av Gud?
24 Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.
25 Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26 Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila, bara bekymmer.