1En dikt av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, hör vad jag har att säga!
2Jag vill yppa visdomsord och tyda det förgångna.
3Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättade för oss,
4vill vi inte dölja för våra barn. Vi skall berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt och om de under han gjort.
5Han gav sina bud åt Jakob, stiftade en lag åt Israel, där han befallde våra fäder att undervisa sina barn,
6så att det blev känt för kommande släkten. Och barnen som föddes skulle berätta det för sina barn.
7De skulle sätta sin lit till Gud och aldrig glömma hans gärningar utan hålla hans bud
8och inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte, ett opålitligt släkte utan trohet mot Gud.
9Efraimiterna var beväpnade med båge men flydde när striden kom.
10De höll inte förbundet med Gud och vägrade följa hans lag.
11De glömde hans gärningar och de underverk han låtit dem se.
12Han gjorde under inför deras fäder i Egypten, på Soanslätten.
13Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur.
14Om dagen ledde han dem med ett moln och natten igenom med lysande eld.
15Han klöv klippan i öknen och gav dem vatten ur djupen att dricka.
16Han lät källor bryta fram ur stenen, lät floder av vatten strömma ner.
17Men de fortsatte att synda mot honom, att trotsa den Högste i öknen.
18Med vett och vilja satte de Gud på prov när de krävde att få mat.
19De klandrade Gud och sade: »Kan Gud duka ett bord i öknen?
20Han slog på klippan så att vatten strömmade fram och bäckar flödade, men kan han också ge oss bröd och skaffa kött åt sitt folk?«
21Herren hörde det och vredgades. Elden slog upp mot Jakob, vreden bröt fram mot Israel,
22eftersom de inte litade på Gud och inte trodde på hans hjälp.
23Han gav sin befallning åt molnen därovan och öppnade himlens dörrar,
24han lät manna regna över dem, säd från himlen gav han dem.
25Människor fick äta änglars bröd. Han sände dem föda och de blev mätta.
26Från himlen lät han östanvinden blåsa, han drev fram sunnanvinden med sin kraft.
27Han lät kött falla ner likt ett stoftregn, fåglar talrika som havets sand.
28Han lät dem falla mitt i lägret, runt omkring deras tält.
29De åt och blev mycket mätta, han lät dem få sitt lystmäte.
30Men innan de stillat sin lystnad, när de ännu hade maten i munnen,
31bröt Guds vrede fram över dem. Han dräpte många av de starkaste och fällde Israels unga män.
32Ändå fortsatte de att synda, de trodde inte, trots hans under.
33Han lät deras liv sluta i intet och deras år i skräck.
34När han dräpte sökte de sig till honom, de vände sig åter till Gud.
35De mindes att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare.
36Men deras ord var hyckleri, vad de sade till honom var lögn.
37De höll inte fast vid honom, de var inte trogna mot hans förbund.
38Men han är barmhärtig, han förlåter synder och vill ingens fördärv. Han håller ofta sin vrede tillbaka, låter inte all sin harm bryta fram.
39Han tänkte på att de bara var människor, en vind som far förbi och är borta.
40Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41Gång på gång satte de Gud på prov och kränkte Israels Helige.
42De mindes inte den makt han visade då han befriade dem från fienden,
43då han gjorde tecken i Egypten och under på Soanslätten.
44Han förvandlade deras floder till blod, de kunde inte dricka ur bäckarna.
45Han sände flugsvärmar som åt dem och grodor som plågade dem.
46Han gav deras grödor till gräshoppor, deras skördar till skadedjur.
47Han förstörde deras vinstockar med hagel och deras sykomorer med skyfall.
48Han prisgav boskapen åt sjukdomar och husdjuren åt pest.
49Han sände sin glödande vrede mot dem, harm och förbittring och nöd, ett följe av olycksänglar.
50Han gav sin vrede fritt lopp. Han skonade dem inte från döden utan prisgav dem åt pesten.
51Han dräpte allt förstfött i Egypten, de först avlade i Hams hyddor.
52Han förde ut sitt folk som en fårflock och ledde dem som en hjord genom öknen.
53Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan. Havet höljde deras fiender.
54Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som han själv gjort till sitt.
55Han drev bort folken framför dem, han skiftade ut deras land och lät Israels stammar bo i deras hus.
56Men de trotsade Gud den Högste och satte honom på prov, de höll inte hans bud.
57De avföll trolöst som sina fäder, de svek som en slak båge.
58De kränkte honom med sina offerplatser, gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder.
59Gud hörde dem och vredgades, han förkastade Israel.
60Han övergav sin boning i Shilo, det tält som han rest bland människor.
61Han lät sin kraft föras bort i fångenskap och sin härlighet komma i fiendehand.
62Han prisgav sitt folk åt svärdet, han vredgades på sin egendom.
63De unga männen förtärdes av eld, flickorna blev utan bröllopssång.
64Prästerna föll för svärdet, änkorna fick inte hålla dödsklagan.
65Då vaknade Herren som om han sovit, som när krigaren vaknar ur ruset.
66Han slog tillbaka sina fiender och utlämnade dem åt evig vanära.
67Han förkastade Josefs ätt, han utvalde inte Efraims stam.
68Men han utvalde Juda stam och Sions berg som han älskade.
69Han byggde sin helgedom hög som himlen och fast som jorden, som han grundlagt för evigt.
70Han utvalde David, sin tjänare, och tog honom från fårfållorna.
71Han hämtade honom från tackorna att valla Jakob, hans folk, Israel, hans egendom.
72Och han vallade dem med hängivet hjärta och ledde dem med förfaren hand.