1Av David. Herre, kämpa mot dem som kämpar mot mig! Strid mot dem som strider mot mig!
2Tag rustning och sköld, grip in till min hjälp!
3Höj spjut och lans mot mina förföljare! Säg till mig: Jag är din räddning.
4Skam och vanära må drabba dem som står efter mitt liv. Låt dem som har ont i sinnet mot mig vika tillbaka i smälek.
5Låt dem bli som agnar i vinden, när Herrens ängel driver bort dem.
6Låt deras väg bli mörk och hal, när Herrens ängel förföljer dem.
7Ty utan skäl lade de ut sitt nät och grävde en grop åt mig.
8Låt fördärvet överraska dem, låt nätet de lagt ut snärja dem själva och låt dem falla i gropen de grävt.
9Jag skall jubla över Herren och glädjas åt hans hjälp.
10Hela min varelse ropar: Herre, vem är som du? Du räddar den svage från hans överman, den svage och fattige från plundraren.
11Falska vittnen träder fram. Man förhör mig om det jag inte vet,
12man lönar mig med ont för gott, jag är övergiven.
13När de var sjuka klädde jag mig i säckväv, jag späkte mig med fastor och bad med huvudet sänkt,
14som för en vän, en bror. Som i sorg efter en mor gick jag svartklädd och böjd.
15Men när jag snubblade gladdes de och gick samman, de gick samman mot mig för att slå, och jag anade ingenting. De rev och klöste utan hejd.
16De hånar mig skamlöst, de visar tänderna mot mig.
17Herre, hur länge skall du se på? Befria mig från deras grymheter, rädda mitt liv från lejonen!
18Då skall jag tacka dig i tempelskaran, prisa dig bland allt folket.
19Låt inte mina lömska fiender glädjas, låt inte dem som hatar mig utan grund göra försmädliga miner.
20Ty deras ord skapar osämja, och mot de stilla i landet har de svekfulla planer.
21De öppnar sin breda mun och skrattar hånfullt: »Vad var det vi sa!«
22Du ser det, Herre, var inte tyst. Herre, dröj inte långt borta.
23Vakna, res dig, skaffa mig rätt! Ta dig an min sak, min Gud och härskare!
24Döm mig rättvist, Herre, min Gud. Låt dem inte få glädjas,
25låt dem inte få tänka: »Ha! Det blev som vi ville«, inte få säga: »Vi slukade honom!«
26Skam och smälek må drabba alla som gläds åt min olycka. Klä dem i skam och nesa, de som triumferar över mig.
27Men låt dem som unnar mig min rätt få jubla och glädja sig, låt dem ständigt säga: »Herren är stor, han unnar sin tjänare välgång.«
28Jag skall vittna om din trofasthet och prisa dig dagen lång.