1Min son, hör på min vishet och lyssna till min insikt,
2så att du vinnlägger dig om klokhet och kunskap får prägla dina ord.
3Den främmandes läppar är söta som honung, lenare än olja hennes tunga,
4men till slut blir hon bitter som malört, vass som ett tveeggat svärd.
5Hennes vandring går mot döden, ner till dödsriket för hennes steg.
6Hon ger inte akt på livets väg, hon märker inte att hon går vilse.
7Hör därför på mig, mina barn, och följ alltid mina ord.
8Håll dig långt ifrån henne, närma dig inte hennes dörr.
9Annars får du ge din kraft åt andra och dina år åt en hård husbonde,
10främlingar drar nytta av din styrka, och du får slita i en annans hus.
11Du stönar när slutet kommer, när din kropp tynar bort:
12»Varför avskydde jag fostran och föraktade tillrättavisning?
13Varför hörde jag inte på mina lärare utan slog dövörat till för deras ord?
14Snart befann jag mig i stort elände inför den samlade menigheten.«
15Drick vatten ur din egen brunn, friskt vatten ur din egen källa.
16Skall dina källflöden rinna ut på gatan och strömma ut över torget?
17Nej, de skall tillhöra dig ensam, dela dem inte med andra!
18Må din källa vara välsignad. Gläds åt din ungdoms hustru,
19den älskliga hinden, den vackra gasellen. Må hennes bröst alltid vara din lust, hennes kärlek alltid berusa dig.
20Varför skulle du berusas av en annan kvinna och famna en främmande, min son?
21Herren ser var människan går, han ger akt på alla hennes steg.
22Den onde fångas av sina egna brott och fastnar i sina synders snara.
23Han dör för att han försmådde fostran och berusades av sin stora dårskap.