1Ack, guldet har svartnat och mist sin gyllene glans. I gathörnen ligger ädelstenarna strödda.
2Sions ädlaste söner, mer värda än rent guld — nu räknas de som lerkärl, som en krukmakares verk.
3Till och med schakalen ger di och mättar sina ungar, men mitt folk är en hjärtlös kvinna, grym som strutsen i öknen.
4Dibarnets tunga klibbar vid gommen av törst. Barnen tigger om bröd, men ingen ger dem något.
5De som förr åt läckerheter svälter ihjäl på gatorna, de som vilade på purpur ligger nu i dyn.
6Mitt folks brott var större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan att röras av människor.
7Renare än snö var furstarna, vitare än mjölk, deras kroppar rödare än korall, deras lemmar som safir.
8Nu är de svartare än sot, man känner inte igen dem på gatan, huden stramar på dem, torr som trä.
9Lyckligare de som stupade för svärd än de som stupar av svält, som tynar bort, sargade av hunger, berövade åkerns gröda.
10Ömma mödrar kokade sina egna barn för att få mat när mitt folk gick under.
11Herren tömde sin vrede, utgöt sin glödande harm. Han tände en eld i Sion som förtärde staden i grund.
12Ingen bland jordens kungar, ingen i hela världen, hade trott att fienden kunde komma inom Jerusalems portar.
13Profeternas synder och prästernas brott har vållat detta, de lät oskyldigas blod flyta i staden.
14De irrar blinda på gatorna och blir fläckade av blod, de vidrör med kläderna det som är orent.
15»Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem. »Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!« De irrar omkring på flykt, och folken säger: »Här får de inte stanna.«
16Herren själv har skingrat dem, han bryr sig inte om dem längre. Ingen aktning visar man för prästerna, ingen hänsyn för de äldste.
17Tills ögonen värkte spanade vi förgäves efter hjälp, spejade från vårt vakttorn efter ett folk som ändå inte kunde rädda oss.
18Våra steg bevakas, vi kan inte gå ut. Slutet är nära, vår tid förbi. Ja, slutet är här.
19Snabbare än örnar i skyn var våra förföljare. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen.
20Herrens smorde, som var vårt liv, blev fångad i deras fallgrop, han i vars skugga vi hoppats få leva bland folken.
21Skratta bara och gläd dig, Edom, du som bor i landet Us — också åt dig skall bägaren räckas, du skall bli drucken och visa dig naken.
22Ditt straff är avtjänat, Sion, aldrig mer skall han föra dig bort. Men ditt brott skall han straffa, Edom, och avslöja dina synder.