1Jag är mannen som fått lida under hans vredes gissel.
2Han har drivit mig ut i ett mörker utan ljusning.
3Mot mig har han lyft sin hand om och om igen.
4Han trasade sönder mitt kött och min hud och krossade benen i min kropp.
5Han byggde en mur omkring mig, omgav mig med gift och elände.
6I mörker låter han mig bo som de sedan länge döda.
7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly, han har satt tunga bojor på mig.
8Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön.
9Med stenblock stängde han vägen för mig, stigen blev oframkomlig.
10Han lurade på mig som en björn, som ett lejon i försåt.
11Han tvang mig av vägen och sönderslet mig och lät mig ligga övergiven.
12Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil.
13Han genomborrade mina njurar med pilar ur sitt koger.
14Jag blev till åtlöje för alla människor, jag blev en visa för dem.
15Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16Han krossade mina tänder mot stenar och trampade ner mig i gruset.
17Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var.
18Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren.
19Tanken på min nöd och hemlöshet är malört och gift.
20Den lämnar mig inte, och jag är betryckt.
21Detta går mig till sinnes, därför våndas jag.
22Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig.
23Varje morgon är den ny — stor är din trofasthet.
24Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom.
25Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom.
26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
27Det är gott för en man att bära ok som ung.
28Må han sitta ensam och tyst när Herren lägger oket på.
29Må han trycka ansiktet mot marken — kanske finns det ännu hopp.
30Må han vända sin kind mot den som slår och bli överöst med hån.
31Ty Herren förkastar inte för alltid:
32har han plågat, förbarmar han sig åter i sin stora godhet.
33Att plåga och pina människor är inte vad han vill.
34Att man förtrampar fångarna i landet,
35att man vränger rätten för någon inför den Högste,
36att en människa vägras sin rätt — skulle Herren inte se det?
37Vems ord har skapat allt? Har inte Herren befallt detta?
38Kommer inte både ont och gott på den Högstes bud?
39Varför klagar då den som är i livet över sina synders lön?
40Låt oss pröva och rannsaka vad vi gjort och återvända till Herren.
41Låt oss lyfta våra händer och hjärtan till Gud i himlen.
42Vi har syndat och trotsat dig, och du har inte förlåtit.
43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss, dödat utan förskoning.
44Du har dolt dig i moln som ingen bön kan genomtränga.
45Du har gjort oss till avfall och drav inför alla folk.
46Alla våra fiender hångrinar åt oss.
47Faror och fällor möter oss, undergång och ofärd.
48Tårar strömmar från mina ögon, ty mitt folk går under.
49Mina tårar flödar utan avbrott, de skall inte upphöra
50förrän Herren blickar ner och ser det från sin himmel.
51Det plågar mig att se hur min stads döttrar lider.
52Jag blev jagad som en fågel av dem som förföljer mig utan skäl.
53De störtade mig levande i graven och kastade stenar på mig.
54Vatten stiger över mitt huvud, jag tänker: Jag är förlorad.
55Herre, jag åkallar ditt namn ur gravens djup.
56Du hör mitt rop — slut inte dina öron för min bön om lindring och hjälp.
57Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.
58Herre, du för min talan, du ger lösen för mitt liv.
59Du ser vilken orätt jag lider, Herre, skaffa mig rätt!
60Du ser deras hämndlystnad, alla deras ränker mot mig.
61Herre, du hör deras hån, alla deras ränker mot mig,
62hur mina fiender viskar och mumlar dagen i ända om mig.
63Se hur de gör mig till åtlöje var de än sitter eller står.
64Herre, straffa dem som deras gärningar förtjänar!
65Förmörka deras sinnen, låt din förbannelse drabba dem!
66Förfölj dem i vrede, låt dem inte leva under Herrens himmel!