1Den dagen skall man sjunga denna sång i Juda: Staden är vår styrka, till skydd har han skänkt den vallar och värn.
2Slå upp portarna, låt det rättfärdiga folket dra in, ett folk som förblir troget.
3Den som är ståndaktig skänker du trygghet, på dig förtröstar han.
4Förtrösta alltid på Herren, ty Herren är en evig klippa.
5Han störtar ner dem som bor där uppe i den otillgängliga staden, han jämnar den med marken, förvandlar den till grus,
6så att de fattiga och de svaga kan trampa den under fötterna.
7Den rättfärdiges stig är rak, du gör vägen jämn för honom,
8dina rättvisa domars väg. Herre, till ditt namn står vårt hopp, vår längtan är att få åkalla dig.
9Min själ längtar efter dig om natten, min ande söker dig. När dina rättvisa domar upplyser jorden lär sig världens folk det rätta.
10Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät.
11Herre, din hand är lyft, men de ser det inte. Låt dem stå där med skam när de ser din lidelse för folket. Låt eld förtära dina fiender.
12Herre, ge oss välgång, allt vad vi gör är ditt verk.
13Herre, vår Gud, har vi haft andra härskare än dig? Endast ditt namn vill vi bekänna.
14De döda får inte liv igen, skuggorna uppstår inte. Så har du straffat och förgjort dem och utplånat minnet av dem.
15Herre, åter och åter har du gjort mäktiga gärningar för ditt folk. [---]
16[---]
17Som en kvinna som skall föda och krystar och skriker av smärta, så lät du oss bli, o Herre.
18Vi var havande, vi krystade, men vi födde vind. Vi har ingen hjälp för landet. [---]
19Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.
20Mitt folk, gå in i era kamrar och stäng dörren om er. Göm er en kort stund, tills vreden har dragit förbi.
21Ty Herren drar ut från sin boning för att straffa jordens folk för deras synd, och jorden skall blotta det blod som spillts, inte längre dölja de dräpta.