1När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem.
4Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
5De skall vända tillbaka till Egypten, och Assyrien skall regera över dem, ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer och förgöra deras orakelpräster, förtära allt för deras ränkers skull.
7[---]
8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck.
10Herren skall de följa, och han skall ryta som ett lejon. Ja, han skall ryta, och hans barn kommer ilande från väster,
11snabbt som fåglar från Egypten, som duvor från Assyrien. Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.
12Efraim har omvärvt mig med lögn, Israels folk med svek. [---]