1Israel var en frodig vinstock, dignande av druvor. Ju mer frukt han bar, desto fler altaren byggde han. Ju rikare hans land blev, desto ståtligare stoder reste han.
2Deras hjärtan var falska, nu får de sona sin skuld: Herren skall bryta ner deras altaren och krossa deras stoder.
3Nu måste de säga: »Vi har ingen kung, ty vi fruktade inte Herren. Och kungen, vad kan han göra för oss?
4Tala vitt och brett, svära ve och förbannelse, sluta fördrag!« Som giftigt ogräs ur åkerns fåror spirar domen.
5Samariens invånare skall ängslas för Bet Avens kalv, folket hålla sorgehögtid över den, avgudaprästerna klaga, ty deras härlighet är bortförd.
6Också den skall släpas till Assyrien som tribut åt storkonungen. Skam får Efraim bära, Israel skall stå med skam för sin gudabilds skull.
7Samarien går under, dess kung är som ett spån på vattnet.
8Ondskans offerplatser läggs öde — denna Israels synd. Törne och tistel skall växa på deras altaren, och de skall säga till bergen: »Dölj oss!« och till höjderna: »Fall över oss!«
9Israel har syndat sedan den gången i Giva. Så har de fortsatt. Men kriget skall nå dem i Giva. Mot de onda
10kommer jag för att tukta dem, och folken samlas mot dem när de straffas för sitt dubbla brott.
11Efraim var en kviga, van och villig att tröska. Jag skonade hennes lena hals, men nu skall Efraim selas på, Juda skall plöja, Jakob skall harva.
12Så er sådd i rättfärdighet, skörda efter kärlekens lag, bryt er ny mark. Det är dags att vända sig till Herren, för att han skall komma och låta rättfärdighet regna över er.
13Ni har plöjt orättfärdighet, ni har skördat ondska, ni har ätit lögnens frukt. Ni har litat på era stridsvagnar och era många krigare.
14Stridslarm skall höras bland ert folk, och alla era fästen skall härjas, som då Shalman härjade Bet Arbel när kriget kom och mödrar krossades med sina barn.
15Så skall jag göra mot er, Israels folk, för er stora ondskas skull. När dagen gryr är det ute med Israels kung.