1Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge,
2då solen och ljuset slocknar och månen och stjärnorna, då regnet följs av nya moln.
3Det är den dag då husets väktare darrar och de starka männen sviktar, då malerskorna slutat mala — de är för få — då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
4då dörrarna mot gatan stängs till, då ljudet från kvarnen dämpas, stämman blir tunn som en fågels och sångrösten mister sin klang,
5då man bävar för en backe och för fasorna på vägen, då mandelträdet lyser vitt, gräshoppan släpar sig fram och kaprisfrukten mist sin kraft, då människan går till sitt eviga hem och gråtarna väntar på gatan,
6ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar;
7då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
8Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet.
9Predikaren var inte bara en vis man, han gav också folket del av sin kunskap. Han vägde och granskade och ordnade många ordspråk.
10Predikaren sökte ge sina ord en tilltalande form och rättframt uttrycka sanningen.
11De visas ord är som oxpikar, och samlade tänkespråk som väl islagna spikar. De kommer från en och samme herde.
12För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.
13Nu har du hört allt, och detta är summan: frukta Gud och håll hans bud. Det gäller alla människor.
14Ja, för varje gärning skall Gud kräva räkenskap, också för allt som är dolt, gott som ont.