1Ve de säkra på Sion, de trygga på Samarias berg, gräddan av det främsta folket, dessa som israeliterna tyr sig till!
2Far bort till Kalne och betrakta dess öde, fortsätt till Stora Hamat, far ner till Gat i Filisteen: är ni bättre än dessa riken, är ert område större än deras?
3Ni vill skjuta ifrån er olycksdagen men drar över er våldets välde.
4Ni ligger på elfenbenssängar och latar er på era soffor, ni äter lamm från hjorden och gödkalvar som ni fött upp.
5Ni skrålar till harpa och diktar allsköns sånger som David,
6ni dricker ert vin ur offerskålar och smörjer er med finaste olja, men Josefs undergång bekymrar er inte.
7Därför skall ni gå främst i fångtransporten, då blir det slut på svirarnas skrål.
8Herren Gud har svurit vid sig själv: Jag avskyr Jakobs stolthet, jag hatar dess borgar, jag skall prisge denna stad och allt som finns i den.
9Även om det skulle finnas tio överlevande i ett och samma hus, så måste de dö.
10Endast några få skall bli kvar för att bära ut de döda ur huset. Och om någon säger till en som är inne i huset: »Är det någon mera där?« och får till svar: »Ingen!« så skall han säga: »Tyst!« Ty Herrens namn får inte nämnas.
11Se, när Herren befaller slås de stora husen i spillror och de små blir till grus.
12Inte springer hästar över klippor, inte plöjer man havet med oxar, men ni förvandlar rätten till gift och gör rättvisans frukt till malört.
13Ni gläder er över Lo Devar och skryter: »Har vi inte av egen kraft erövrat Karnajim?«
14Men nu, israeliter, bådar jag upp ett folk mot er, säger Herren, härskarornas Gud, ett folk som skall ansätta er från Levo-Hamat ända ner till Aravaströmmen.