Romans 9
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Även mitt samvete kan i den helige Ande vittna om det,
2 att jag har stor sorg och ständiga kval i mitt hjärta.
3 Jag skulle önska att jag själv var under förbannelse och skild från Kristus i mina bröders ställe, mitt eget kött och blod.
4 De är israeliter, de är adopterade som söner, de har härligheten, förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena.
5 De har patriarkerna från vilka Kristus har kommit som människa, han som är Gud över allting, lovprisad i evighet. Amen.
6 Det är inte så att Guds ord har slagit fel. För inte alla som härstammar från Israel tillhör Israel.
7 Inte heller är alla Abrahams ättlingar hans barn, utan: Isaks ättlingar ska bära ditt namn.
8 Det betyder att Guds barn är inte de av naturlig härkomst. Men löftets barn räknas som ättlingar.
9 För löftesordet var: Jag kommer tillbaka vid den här tiden, och då ska Sara ha en son.
10 Inte nog med det, Rebecka blev med tvillingar under en akt med vår fader Isak.
11 /
12 Innan barnen ännu var födda och varken gjort gott eller ont, blev det sagt till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Detta för att Guds beslut enligt utväljelsen skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.
13 Som det står skrivet: Jag älskade Jakob, men jag hatade Esau.
14 Vad ska vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Verkligen inte.
15 För han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig, och förbarma mig över den jag förbarmar mig.
16 Så beror det inte på människans vilja eller ansträngning utan på Guds nåd.
17 För Skriften säger till farao: Av den anledningen gav jag dig en hög ställning, att jag i dig skulle visa min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
18 Alltså är Gud nådig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.
19 Du frågar kanske: ʼSå varför klandrar han oss? För vem kan stå emot hans vilja?ʼ
20 Människa, vem i all sin dar är du som ifrågasätter Gud? Ska det formade säga till formaren: ʼVarför gjorde du mig sådan?ʼ
21 Har inte krukmakaren rätt att göra som han vill med sin lera, att av samma klump göra ett hedrande kärl och ett annat som är vanhedrande?
22 Och om Gud, som vill visa sin vrede och göra sin makt känd, med stort tålamod haft fördrag med vredens kärl som står färdiga att förstöras?
23 Och detta för att uppenbara sin härlighets rikedom på nådens kärl som han i förväg berett för härligheten,
24 även oss som han har kallat, inte bara från judarna utan också från hednafolken.
25 Och som han säger i Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad ska jag kalla min älskade.
26 Och på den plats där det sas till dem: ‘Ni är inte mitt folk,’ där ska de kallas den levande Gudens söner.
27 Jesaja ropar angående Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand ska bara återstoden bli frälst,
28 för Herren ska verkställa sitt domsord på jorden snabbt och definitivt.
29 Och som Jesaja förutsa: Om härskarornas Herre inte hade sparat ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, och hade liknat Gomorra.
30 Vad ska vi då säga? Vi säger att hednafolken som inte strävade efter rättfärdighet erhöll rättfärdigheten, den rättfärdighet som är av tro.
31 Men Israel som strävade efter en lag som ger rättfärdighet kom inte fram till en sådan lag.
32 Varför? Därför att de inte sökte den av tro utan ville hålla sig till gärningar. De snubblade på stötestenen,
33 som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en sten som man snavar på, och en klippa till anstöt. Men den som tror på honom ska inte bli besviken.