Acts 27
1 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid namn Julius som tillhörde kejsarbataljonen.
2 Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttion som skulle anlöpa hamnar i Asien, och avseglade. Med oss var Aristarchos, en makedonier från Thessalonike.
3 Dagen därpå lade vi till i Sidon. Och Julius behandlade Paulus väl och lät honom besöka sina vänner för att få behövlig hjälp.
4 När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.
5 Vi seglade över havet längs Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.
6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien och tog oss ombord på det.
7 Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och med svårigheter nådde vi Knidos. Och då vinden låg emot oss seglade vi i lä av Kreta vid Salmone.
8 Efter att med svårighet följt Kretas kust kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasaia.
9 Det hade gått en lång tid och sjöresan hade blivit farofylld eftersom också fastedagen var förbi. Paulus varnade dem
10 och sa: ˮNi män, jag ser att sjöresan kommer att innebära skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv.ˮ
11 Men officeren litade mer på styrmannen och redaren än på Paulus ord.
12 Då hamnen var olämplig för övervintring beslöt en majoritet att lägga ut därifrån och försöka nå Foinix. Det är en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där skulle de övervintra.
13 När en svag sydlig vind blåste upp ansåg de att deras plan kunde fullföljas. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust.
14 Men ganska snart svepte en våldsam vind ner från land, den så kallade Nordosten.
15 Då skeppet fångades av den och inte kunde hålla upp mot vinden gav vi efter och lät det driva.
16 Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med svårighet bärga skeppsbåten.
17 Då de fått den på däck tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skeppet. Och rädda för att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna sänkte de drivankaret och lät sig drivas.
18 Då vi var hårt ansatta av stormen började de nästa dag göra sig av med lasten.
19 Och på tredje dagen vräkte de med egna händer skeppsutrustningen överbord.
20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn och stormen fortsatte rasa. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.
21 De flesta hade tappat matlusten. Då steg Paulus fram bland dem och sa: ˮNi män, ni skulle ha gjort som jag sa och inte lagt ut från Kreta, då hade denna skada och förlust undvikits.
22 Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod, för inget liv ska mistas, bara skeppet.
23 För i natt stod bredvid mig en ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar,
24 och han sa: ʼVar inte rädd, Paulus. Du måste stå inför kejsaren. Och lyssna, Gud har skänkt dig alla som seglar med dig.ʼ
25 Ni män, var därför vid gott mod, för jag litar på Gud att det ska ske som det är sagt mig.
26 Men vi måste kastas upp på en ö.ˮ
27 När vi den fjortonde natten drev omkring på Adriahavet började sjömännen vid midnatt misstänka att de närmade sig land.
28 De lodade och fann trettiosju meters djup. De lodade på nytt kort därefter och fann tjugosju meters djup.
29 De var rädda att vi skulle driva upp mot klippor, så de kastade ut fyra ankare från aktern och längtade bara efter dagsljus.
30 Men sjömännen försökte fly från skeppet. Under förevändning att de ämnade kasta ut ankare från fören firade de ner skeppsbåten i sjön.
31 Paulus sa till officeren och soldaterna: ˮOm inte de stannar kvar i skeppet kan ni inte räddas.ˮ
32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den falla ned.
33 Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sa: ˮI fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat, ingenting har ni ätit.
34 Därför råder jag er att äta, för det behöver ni för att överleva, eftersom ingen av er ska mista så mycket som ett huvudhår.ˮ
35 Efter de orden tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.
36 De fick alla nytt mod och tog sig mat.
37 Vi var sammanlagt 276 själar på skeppet.
38 Efter att ha ätit sig mätta kastade de vetelasten i sjön för att lätta på skeppet.
39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och beslöt att låta skeppet driva upp där om möjligt.
40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören rände fast och förblev orubblig, men aktern bröts alltmer sönder av de våldsamma bränningarna.
42 Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle simma iväg och undkomma.
43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras plan. Han gav order att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land
44 och därefter de övriga, på plankor eller vrakrester. Och på det sättet räddades alla i land.