1 Min vän har gått ner till sin lustgård, till de doftande blomstersängarna, för att valla sin hjord i lustgårdarna och plocka liljor.
2Jag är min väns och min vän är min, där han vallar sin hjord bland liljor.
3Vacker som Tirsa är du, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, överväldigande som en här under fanor.
4Vänd bort dina ögon ifrån mig, de har kuvat mig. Ditt hår är som en hjord av getter som strömmar ner för Gilead.
5Dina tänder är som en flock tackor som kommer upp ur badet, där alla har tvillingar och ingen är utan lamm.
6Din kind är som en granatäppelskiva bakom din slöja.
7Sextio är drottningarna, åttio bihustrurna och de unga kvinnorna oräkneliga —
8men hon är den enda, min duva, min fullkomliga, den enda för sin mor, älskad av den som fött henne. Flickorna ser henne och prisar henne lycklig, drottningar och bihustrur lovordar henne.
9Vem är hon som blickar fram likt morgonrodnaden — skön som månen, strålande som solen, överväldigande som en här under fanor?
10Jag gick ner till valnötslunden för att se på grönskan i dalen, för att se om vinstocken skjutit skott och granatäppelträden gått i blom.
11Utan att jag märkte det hade min längtan satt mig vid mitt furstefolks vagnar.
12Vänd om, vänd om, Shulamit, vänd om, vänd om så att vi får se dig!