1Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet?
2Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av — men inte inför Gud.
3För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.
4Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst.
5Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.
6Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:
7Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta.
8Salig är den som Herren inte tillräknar synd.
9Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet.
10När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren.
11Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
12Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.
13Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.
14Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt.
15Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.
16Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far,
17som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till.
18Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.
19Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp — han var omkring hundra år — och att Saras moderliv var dött.
20Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran,
21fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.
22Därför räknades det honom till rättfärdighet.
23Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull,
24utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda,
25han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.