Numbers 14— SFB

¹Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten.

²Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen!

³Varför leder HERREN oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?”

⁴Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.”

⁵Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling.

⁶Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder

⁷och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land.

⁸Om HERREN har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung.

⁹Men var inte upproriska mot HERREN och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Var inte rädda för dem.”

¹⁰Men hela församlingen ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.

¹¹Och HERREN sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem?

¹²Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.”

¹³Mose sade till HERREN: ”Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp,

¹⁴och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, HERRE, är mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten.

¹⁵Om du dödar detta folk, alla på en gång, kommer hednafolken som hört talas om dig att säga:

¹⁶’HERREN lyckades inte föra in detta folk i det land som han med ed hade lovat dem, och därför har han slaktat dem i öknen.’

¹⁷Nej, låt nu Herrens kraft visa sig stor, så som du själv har sagt:

¹⁸HERREN är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse men låter ingen bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led.

¹⁹Förlåt nu folkets missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.”

²⁰Då sade HERREN: ”Jag förlåter dem enligt ditt ord.

²¹Men så sant jag lever och så sant HERRENS härlighet uppfyller hela jorden:

²²Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst,

²³av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det.

²⁴Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning.

²⁵Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet.”

²⁶HERREN talade till Mose och Aron. Han sade:

²⁷”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig.

²⁸Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger HERREN, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig.

²⁹Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig.

³⁰Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat.

³²Men era döda kroppar ska falla här i öknen.

³³Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen.

³⁴Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år — ett år för varje dag — bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er.

³⁵Jag, HERREN, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”

³⁶De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet,

³⁷dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför HERRENS ansikte.

³⁸Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

³⁹Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket.

⁴⁰De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som HERREN har talat om.”

⁴¹Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot HERRENS befallning? Det kommer inte att lyckas.

⁴²HERREN är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender.

⁴³Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från HERREN och därför kommer HERREN inte att vara med er.”

⁴⁴I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men HERRENS förbundsark och Mose lämnade inte lägret.

⁴⁵Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.