1Sedan tog Bildad från Shua till orda och sade:
2Hur länge ska du tala så? Orden från din mun är som en väldig storm.
3Kan Gud kränka rättvisan, kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld.
5Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om nåd,
6om du är ren och rättsinnig, då ska han vaka över dig och göra din rättfärdighets boning trygg.
7Om än din början är ringa, ska du till sist bli mycket stor.
8Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet.
9Själva är vi från i går och vet ingenting, en skugga är våra dagar på jorden.
10Men de ska undervisa och berätta för dig och lägga fram ord från sina hjärtan.
11Kan papyrus växa där marken inte är sank, skjuter vassen upp där det inte finns vatten?
12Medan den står grön och oskuren vissnar den före allt annat gräs.
13Så går det alla som glömmer Gud. Den gudlöses hopp kan inte bestå,
14för hans tillförsikt är bräcklig och hans trygghet som spindelns nät.
15Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte, han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå.
16Han frodas i solens sken, hans skott sträcker sig ut över trädgården.
17Hans rötter slingrar sig kring stenröset, ett hus av sten har han i sikte.
18När han rycks bort från sin plats, förnekar den honom: ”Jag har aldrig sett dig.”
19Ja, det är den glädje han får av sin färd, och ur mullen växer andra upp.
20Gud förkastar inte den oskyldige, och han håller inte de onda i handen.
21Vänta tills han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel.
22De som hatar dig ska kläs i skam, och de gudlösas tält ska inte mer finnas till.