1Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.
2Han sade:
3Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.”
4Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den.
5Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen.
6Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets.
7Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den.
8Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan.
9Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se gryningens strålar,
10för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon.
11Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv?
12Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia?
13Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat
14tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar,
15eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver.
16Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset?
17Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft.
18Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst.
19Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre.
20Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar,
21som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt,
22som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav?
23Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud?
24Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten,
25för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig.
26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.