1Job fortsatte sin framställning. Han sade:
2Så sant Gud lever, han som undanhållit mig min rätt, den Allsmäktige som har förbittrat min själ:
3Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa,
4ska mina läppar inte tala orätt eller min tunga tala svek.
5Aldrig ger jag er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld.
6Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.
7Låt min fiende stå som den skyldige, min motståndare som orättfärdig.
8För vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av, när Gud tar hans själ?
9Kommer Gud att höra hans rop när nöden drabbar honom?
10Kan han glädja sig över den Allsmäktige? Kan han ständigt åkalla Gud?
11Jag vill lära er om Guds hand, den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.
12Ni har ju själva alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat?
13Detta är den gudlöses lott hos Gud, det arv som våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14Får han många barn ska de falla för svärd, hans avkomlingar får inte mätta sig med bröd.
15De som undkommer läggs i graven av pest och deras änkor gråter inte över dem.
16Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera,
17så får de rättfärdiga klä sig i det han har samlat, och silvret får de oskyldiga dela.
18Han bygger sitt hus som en mal, likt en hydda som väktaren gör åt sig.
19Rik går han till sängs, och sedan aldrig mer — när han öppnar sina ögon är allt borta.
20Fasorna griper honom som vattenmassor, stormen rycker bort honom i natten.
21Östanvinden lyfter honom och han är borta, den sveper i väg honom från hans plats.
22Den vräker sig mot honom utan förskoning, han försöker fly för dess kraft.
23Den klappar sina händer mot honom och visslar åt honom från hans plats.