1Om Moab. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, för det har ödelagts! Kirjatajim har kommit på skam och intagits, fästet har kommit på skam och ligger krossat.
2Moab prisas inte längre. I Heshbon smider man onda planer mot det: ”Kom, låt oss göra slut på det, så att det inte mer är ett folk!” Också du, Madmen, ska tystas, svärdet ska förfölja dig.
3Sorgerop hörs från Horonajim, förödelse och stor förstörelse.
4Moab är krossat, högljutt klagar barnen där.
5Uppför backen mot Luhit går man under gråt, och på vägen ner till Horonajim hörs ångestfulla sorgerop över förstörelsen.
6Fly, rädda era liv och bli som en buske i öknen!
7Eftersom du litar till dina gärningar och dina skatter ska också du intas. Och Kemosh ska gå i fångenskap och hans präster och furstar med honom.
8Ödeläggaren ska drabba varje stad, och ingen stad ska komma undan. Dalen ska bli fördärvad och slätten läggas öde, så som HERREN har sagt.
9Ge Moab vingar, flygande måste han fly. Hans städer ska bli öde, och ingen ska bo i dem.
10Förbannad är den som utför HERRENS verk försumligt, förbannad är den som tvekar att bloda ner sitt svärd!
11Moab har levt i trygghet från sin ungdom, han har legat i ro som vin på sin bottensats. Han har inte hällts från kärl till kärl, inte vandrat bort i fångenskap. Därför har han kvar sin smak, och hans luktsinne har inte förändrats.
12Se, därför ska dagar komma, säger HERREN, då jag sänder till honom vintappare, som ska tappa honom och tömma hans fat och krossa hans krukor.
13Då ska Moab skämmas för Kemosh, liksom Israels folk fick skämmas för Betel som de litade till.
14Hur kan ni säga: ”Vi är hjältar och tappra män i striden”?
15Moab ska ödeläggas, dess städer gå upp i rök och dess utvalda unga män komma ner för att slaktas. Så säger Kungen, HERREN Sebaot är hans namn.
16Moabs undergång är nära, hans olycka kommer med hast.
17Ha medlidande med honom, alla ni som bor omkring honom, alla ni som känner hans namn! Säg: ”Hur sönderbruten är inte den starka spiran, den härliga staven!”
18Kom ner från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dotter Dibons folk, för den som ödelägger Moab drar upp mot dig och förstör dina fästen.
19Ställ dig vid vägen och se dig omkring, du som bor i Aroer. Fråga honom som flyr och henne som kommit undan, säg: ”Vad har hänt?”
20Moab har kommit på skam, det är krossat, jämra er och ropa! Berätta vid Arnon att Moab är ödelagt.
21Domen har drabbat slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,
22över Dibon, Nebo och Bet-Diblatajim,
23över Kirjatajim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
24över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligger långt borta eller nära.
25Avhugget är Moabs horn och sönderbruten är hans arm, säger HERREN.
26Gör honom drucken, för han har upphävt sig mot HERREN. Moab ska vältra sig i spyor och bli till åtlöje, också han.
27Eller var inte Israel till åtlöje för dig? Ertappades han bland tjuvar, eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
28Överge städerna och bygg bo i klippan, ni Moabs invånare. Gör som duvan som bygger sitt näste i sidorna på gapande klyftor.
29Vi har hört om Moabs högmod, hans gränslöst stora högfärd, hans stolthet, högmod och överlägsenhet och hans hjärtas förhävelse.
30Jag känner hans fräckhet, säger HERREN, hans tomma skryt och svekfulla sätt.
31Därför jämrar jag mig för Moabs skull och klagar över hela Moab. Över Kir-Heres män ska man sucka.
32Mer än Jaeser gråter, gråter jag över dig, du Sibmas vinstock. Dina rankor gick över havet och nådde till Jaesers hav. Mitt i din sommar och din vinbärgning har ödeläggaren slagit ner.
33Glädjen och jublet har ryckts bort från de bördiga fälten och från Moabs land. Jag har gjort slut på vinet i pressarna, man trampar inte längre vin under glädjerop — rop hörs men inte glädjerop.
34Från Heshbon hörs rop ända till Eleale, ända till Jahas höjer man sin röst och från Soar ända till Horonajim, till Eglat-Selisia, för också Nimrims vatten har blivit torr mark.
35Jag ska i Moab göra slut på dem som bär fram offer på offerhöjden och tänder rökelse åt sina gudar, säger HERREN.
36Därför klagar mitt hjärta som en flöjt över Moab, mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män. Det som är kvar av vad de förvärvat går förlorat.
37Alla huvuden är rakade och alla skägg avskurna. På alla händer finns ristningar och runt höfterna bär de säcktyg.
38På alla Moabs tak och på dess torg hörs bara dödsklagan, för jag har krossat Moab som ett värdelöst kärl, säger HERREN.
39Hur nerbruten är han inte, hur jämrar de sig inte! Hur vänder inte Moab ryggen till i skam! Moab blir ett åtlöje och en skräck för alla som bor omkring honom.
40För så säger HERREN: Se, han svävar fram som en örn, han breder ut sina vingar över Moab.
41Keriot intas, fästena erövras. Hjärtat hos Moabs hjältar blir på den dagen som hjärtat hos en kvinna i barnsnöd.
42Moab ska förgöras så att det inte mer är ett folk, för han har förhävt sig mot HERREN.
43Fruktan, fallgrop och fälla väntar er, ni Moabs invånare, säger HERREN.
44Den som flyr från skräcken störtar i fallgropen, och den som kommer upp ur fallgropen fastnar i fällan, för jag ska låta ett hemsökelsens år drabba Moab, säger HERREN.
45I Heshbons skugga stannar de, det är slut med flyktingarnas kraft, för en eld gick ut från Heshbon, en låga från Sichon. Den förtärde Moabs sida, hjässan på stridslarmets söner.
46Ve dig Moab! Förlorat är Kemosh folk, för dina söner har tagits till fånga, dina döttrar har förts bort i fångenskap.
47Men i kommande dagar ska jag göra slut på Moabs fångenskap, säger HERREN. Så långt domen över Moab.