1Därefter befallde Josef sin husförvaltare: ”Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck.
2Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd.” Han gjorde som Josef hade sagt.
3På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor.
4Men de hade inte kommit långt utanför staden när Josef sade till sin husförvaltare: ”Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont?
5Det är ju den här som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort.”
6När han kom ifatt dem sade han dessa ord till dem.
7Då svarade de honom: ”Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant!
8Pengarna vi fann överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus?
9Den av dina tjänare som har bägaren ska dö, och vi andra ska bli min herres slavar.”
10Han svarade: ”Ja, det ska bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Men ni andra är utan skuld.”
11Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den.
12Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck.
13Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.
14Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och föll ner till jorden för honom.
15Då sade Josef till dem: ”Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?”
16Juda svarade: ”Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra.”
17Men Josef sade: ”Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos ska bli min slav. Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”
18Då steg Juda fram till honom och sade: ”Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao.
19Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror?
20Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som fortfarande är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.
21Då sade du till dina tjänare: Ta ner honom hit till mig så att jag får se honom med egna ögon.
22Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom.
23Men du sade till dina tjänare: Om inte er yngste bror följer med er hit så får ni inte komma inför mitt ansikte.
24När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
25Och när vår far sade: Res tillbaka och köp oss lite säd,
26svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om inte vår yngste bror är med.
27Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru födde mig två söner.
28En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess.
29Om ni tar ifrån mig den här också och det händer honom en olycka, så skickar ni ner mina grå hår med sorg i dödsriket.
30Så om jag kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid,
31då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då skicka ner din tjänares, vår fars, grå hår med sorg i dödsriket.
32Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har med honom hem igen ska jag vara en syndare inför min far i alla mina dagar.
33Låt därför din tjänare stanna här hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom resa hem med sina bröder.
34Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag klarar inte att se den sorg som då skulle drabba min far.”