1Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: ”Du ska inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru.
2Bryt upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus. Ta dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban.
3Gud den Allsmäktige ska välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig så att du blir många folk.
4Han ska ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud gav åt Abraham, det land där du nu bor som främling.”
5Så sände Isak i väg Jakob, och han begav sig till Paddan-Aram, till aramén Laban, som var son till Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.
6Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade välsignat honom och befallt honom: ”Du ska inte ta en hustru bland Kanaans döttrar.”
7Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram.
8Då förstod Esau att hans far Isak inte tyckte om kananeiskorna.
9Därför gick han till Ismael och tog Mahalat till hustru, utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.
10Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran.
11Han kom till en plats där han måste stanna över natten, eftersom solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova.
12Då hade han en dröm. Han såg en stege rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen, och Guds änglar steg upp och ner på den.
13Och se, HERREN stod ovanför den och sade: ”Jag är HERREN, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina efterkommande.
14Din avkomma ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade.
15Och se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig.”
16När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ”HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte.”
17Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, här är himlens port.”
18Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och hällde olja över den.
19Och han kallade platsen Betel. Tidigare hette denna stad Luz.
20Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig på denna resa som jag gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig,
21och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då ska HERREN vara min Gud.
22Och stenen som jag har rest till en stod ska bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig ska jag ge dig tionde.”