1HERREN uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast.
2Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden
3och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet.
5Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.”
6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.”
7Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den.
8Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.
9Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.”
10Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom.
11Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha.
12Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?”
13HERREN sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal?
14Skulle något vara omöjligt för HERREN? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.”
15Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.”
16När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen.
17Då sade HERREN: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?
18Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade.
19Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rätt och rättfärdigt, så att HERREN kan uppfylla sina löften till Abraham.”
20Sedan sade HERREN: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.
21Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”
22Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför HERREN.
23Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige?
24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där?
25Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”
26HERREN sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”
27Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska.
28Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”
29Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”
30Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”
31Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”
32Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”
33När HERREN hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.