1En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn och hästar och femtio man som sprang framför honom.
2Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”,
3sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.”
4Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.”
5Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom.
6Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.
7När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron och uppfylla mitt löfte som jag gett åt HERREN.
8Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna HERREN.”
9Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.
10Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!”
11Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande.
12Medan Absalom offrade slaktoffer sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.
13En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.”
14Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.”
15Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.”
16Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset.
17När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset.
18Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.
19Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land.
20Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.”
21Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant HERREN lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.”
22Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig.
23Hela landet grät högljutt när folket drog fram. När kungen gick över Kidrondalen följde allt folket med och tog vägen mot öknen.
24Där var också Sadok tillsammans med alla leviterna, och de bar Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark tills allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp.
25Då sade kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon ska han föra mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen.
26Men om han säger: Jag har inte behag till dig — se, här är jag, han kan göra med mig vad han finner för gott.”
27Kungen sade vidare till prästen Sadok: ”Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner — din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan.
28Jag tänker dröja vid vadställena i öknen tills det kommer bud från er med underrättelser till mig.”
29Då återförde Sadok och Ebjatar Guds ark till Jerusalem och de stannade där.
30Men David gick gråtande uppför Olivberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick upp under gråt.
31När det berättades för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna hos Absalom, sade David: ”HERRE, förvandla Ahitofels råd till dårskap.”
32David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud. Då kom arkiten Hushaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet.
33David sade till honom: ”Följer du med mig blir du bara till besvär för mig.
34Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Jag var din fars tjänare förut, men nu vill jag vara din tjänare’, då kan du göra Ahitofels råd om intet.
35Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt du får höra från kungens hus ska du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar.
36Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra.”
37Och Hushaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.