1Profetlärjungarna sade till Elisha: ”Rummet där vi sitter inför dig är för trångt för oss.
2Så låt oss gå till Jordan och hämta varsin timmerstock därifrån, så kan vi där bygga oss ett annat hus där vi kan vara.” Han svarade: ”Gå ni.”
3Men en av dem sade: ”Jag ber dig: Kom med dina tjänare!” Han svarade: ”Ja, jag kommer med.”
4Så gick han med dem. Och när de kom till Jordan började de hugga ner träd.
5Men medan en av dem höll på att fälla ett träd, föll yxjärnet i vattnet. Då skrek han till och sade: ”O, min herre! Yxan var lånad.”
6Gudsmannen frågade: ”Var föll den i?” Han visade honom stället. Elisha högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp.
7Sedan sade han: ”Ta nu upp det.” Då räckte mannen ut handen och tog det.
8Arams kung låg i krig med Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sade: ”På den och den platsen ska jag slå läger”,
9sände gudsmannen bud till Israels kung och lät säga: ”Se till att du inte drar förbi den platsen, för arameerna ligger där.”
10Då sände Israels kung folk till den plats som gudsmannen hade angett för honom och varnat honom för. Och han aktade sig noga där. Detta hände inte bara en eller två gånger.
11Kungen av Aram blev mycket oroad över detta. Han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: ”Kan ni inte säga mig vem av de våra det är som håller med Israels kung?”
12Då svarade en av hans tjänare: ”Så är det inte, min herre kung. Men Elisha, profeten i Israel, meddelar Israels kung varje ord du talar i din sovkammare.”
13Han sade: ”Gå och se efter var han finns, så att jag kan skicka någon att gripa honom.” Man berättade då för honom att han var i Dotan.
14Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här. De kom på natten och omringade staden.
15När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat staden. Tjänaren sade till gudsmannen: ”O, min herre, vad ska vi ta oss till?”
16Han svarade: ”Var inte rädd! De som är med oss är fler än de som är med dem.”
17Och Elisha bad: ”HERRE, öppna hans ögon så att han ser.” Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisha.
18När arameerna drog ner mot honom bad Elisha till HERREN och sade: ”Slå detta folk med blindhet.” Och HERREN slog dem med blindhet, så som Elisha hade bett.
19Elisha sade då till dem: ”Det här är inte den rätta vägen eller den rätta staden. Följ mig, så ska jag föra er till den man som ni letar efter.” Och han förde dem till Samaria.
20Men när de kom till Samaria, sade Elisha: ”HERRE, öppna deras ögon så att de ser.” Då öppnade HERREN deras ögon, och de såg att de var mitt i Samaria.
21När Israels kung såg dem, sade han till Elisha: ”Ska jag hugga ner dem, min fader? Ska jag hugga ner dem?”
22Han svarade honom: ”Du ska inte hugga ner dem. Hugger du ner dem du har tillfångatagit med svärd och båge? Sätt fram mat och vatten åt dem, låt dem äta och dricka och låt dem sedan gå tillbaka till sin herre igen.”
23Då lät han laga till en stor måltid åt dem. Och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de gick tillbaka till sin herre igen. Sedan kom det inte mer några arameiska strövskaror in i Israels land.
24Därefter samlade Arams kung Ben-Hadad hela sin här och drog upp och belägrade Samaria.
25Det blev svår svält i Samaria. De belägrade det ända tills ett åsnehuvud kostade åttio siklar silver och en fjärdedels kab duvspillning fem siklar silver.
26Och en gång då Israels kung gick omkring på muren, ropade en kvinna till honom och sade: ”Min herre och kung, hjälp mig!”
27Han svarade: ”Hjälper inte HERREN dig, varifrån ska då jag få hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?”
28Och kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Kvinnan där sade till mig: Ta hit din son, så äter vi honom i dag och min son i morgon.
29Så kokade vi min son och åt upp honom. Nästa dag sade jag till henne: Ta nu hit din son, så äter vi honom. Men då gömde hon sin son.”
30När kungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder där han gick på muren. Då såg folket att han hade säcktyg närmast kroppen.
31Och han sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om Elishas, Shafats sons, huvud får sitta kvar på honom i dag.”
32Elisha satt i sitt hus och de äldste satt hos honom. Kungen sände en man framför sig, men innan sändebudet hann fram sade Elisha till de äldste: ”Ser ni hur den mördarsonen skickar hit en man för att ta mitt huvud? Men se till att ni stänger dörren och spärrar vägen för honom med den när sändebudet kommer. Nu hör jag också ljudet av hans herres steg efter honom.”
33Medan han ännu talade med dem, kom sändebudet ner till honom och sade: ”Detta onda är från HERREN. Varför skulle jag hoppas mer på HERREN?”