1Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: ”Vad har jag gjort? Vilken skuld eller synd har jag inför din far eftersom han försöker ta mitt liv?”
2”Aldrig!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske.”
3Men David försäkrade med ed och sade: ”Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant HERREN lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.”
4Då sade Jonatan till David: ”Vad du än önskar ska jag göra för dig.”
5David sade till Jonatan: ”I morgon är det nymånad, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll.
6Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest.
7Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet.
8Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?”
9Jonatan svarade: ”Nej aldrig! Märker jag på något sätt att min far har bestämt sig för att göra något ont mot dig, så talar jag om det för dig.”
10Då sade David till Jonatan: ”Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?”
11”Kom”, sade Jonatan, ”vi går ut på fälten!” Så gick de båda ut på fälten.
12Och Jonatan sade till David: ”Vid HERREN, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon, och finner jag att det låter bra för David så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig.
13Må HERREN straffa Jonatan både nu och i framtiden om jag inte avslöjar för dig ifall min far har bestämt sig för att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Må HERREN vara med dig, så som han har varit med min far.
14Lova mig att du visar HERRENS godhet mot mig så länge jag lever, och att du när jag dör
15aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när HERREN har utrotat Davids alla fiender från jorden.”
16Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: ”HERREN ska ställa Davids fiender till svars.”
17Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.
18Sedan sade Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom.
19Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen.
20Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål.
21Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant HERREN lever.
22Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för HERREN sänder dig bort.
23Och i det som vi har talat om, du och jag, är HERREN vittne mellan mig och dig för all framtid.”
24David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta.
25Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.
26Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren.”
27Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: ”Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?”
28Jonatan svarade Saul: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem.
29Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord.”
30Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: ”Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig.
31För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!”
32Jonatan svarade sin far Saul: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?”
33Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David.
34Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.
35Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig.
36”Spring och hitta pilarna som jag skjuter”, sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom.
37När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är framför dig, längre bort!”
38Och Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
39Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det.
40Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: ”Gå, ta med dem till staden.”
41Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt.
42Jonatan sade till David: ”Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid HERRENS namn när vi sade: HERREN ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid.”
43Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.