1Jag säger sanningen i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete vittnar med mig i den Helige Ande,
2att jag har stor sorg och ständig smärta i mitt hjärta.
3För jag skulle önska att jag själv vore förbannad från Kristus för mina bröders skull, mina landsmän efter köttet,
4som är israeliter, dem tillhör barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjänsten och löftena.
5Dem tillhör också fäderna, och från dem kom Kristus efter köttet. Han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.
6Men inte så, som om Guds ord skulle ha blivit om intet, för inte är alla de Israel, som härstammar från Israel.
7Inte heller är de alla barn, därför att de är Abrahams säd, utan genom Isak ska säd uppkallas efter dig.
8Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn efter köttet, utan de som är barn efter löftet, de räknas som säd.
9För detta var ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma, och då ska Sara ha en son.
10Men inte bara det, utan också Rebecka blev havande genom vår fader Isak.
11För innan barnen var födda, och innan de hade gjort varken gott eller ont, för att Guds avsikt enligt utkorelsen skulle bestå och inte bero på gärningar, utan på honom som kallar,
12blev det sagt till henne: Den äldre ska tjäna den yngre.
13Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.
14Vad ska vi då säga? Inte finns väl orättfärdighet hos Gud? Nej, inte alls!
15För han säger till Mose: Jag ska vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag ska förbarma mig över den som jag förbarmar mig över.
16Så beror det nu inte på någon mans vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
17För Skriften säger till Farao: Just därför har jag låtit dig uppstå, för att jag ska visa min makt på dig, och för att mitt namn ska bli förkunnat över hela jorden.
18Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
19Du vill då säga till mig: Varför fortsätter han att förebrå oss? För vem har motstått hans vilja?
20Ja, men vem är du, o människa, som säger emot Gud? Inte säger det formade till skaparen: Varför gjorde du mig sådan?
21Eller har inte krukmakaren makt över leran, att av samma klump göra ett kärl till heder och ett annat till vanheder?
22Men om Gud, när han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, med stort tålamod hade fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras,
23så var det för att han skulle göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg berett till härlighet,
24nämligen oss som han har kallat, inte bara från judarna utan också från hedningarna.
25Så säger han också genom Hosea: Det som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den som inte var älskad ska jag kalla min älskade.
26Och det ska ske, att på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där ska de kallas den levande Gudens barn.
27Men Jesaja utropar om Israel: Även om antalet av Israels barn vore som sanden i havet, så ska bara en rest bli frälst.
28För han ska fullborda verket och förkorta det i rättfärdighet, för Herren ska snart avsluta verket på jorden.
29Och, såsom Jesaja har förutsagt: Om inte Herren Sebaot hade lämnat kvar åt oss en säd, så hade vi blivit som Sodom och vi hade blivit likt Gomorra.
30Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har fått rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tron.
31Men Israel, som strävade efter rättfärdighetens lag, har inte nått fram till rättfärdighetens lag.
32Varför? Därför att de sökte den inte genom tro utan genom laggärningar. För de stötte sig mot stötestenen,
33som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men var och en som tror på honom ska inte komma på skam.