1Vad ska vi då säga att Abraham, vår far, har uppnått efter köttet?
2För om Abraham blev rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av. Men inte inför Gud.
3För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.
4Men för den som har gärningar räknas lönen inte av nåd, utan som något man har förtjänat.
5Men den som inte har gärningar, utan tror på honom som rättfärdiggör den ogudaktige, honom räknas hans tro till rättfärdighet.
6Så uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:
7Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.
8Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.
9Gäller nu den saligprisningen bara de omskurna eller också de oomskurna? Vi säger ju att tron blev räknad Abraham till rättfärdighet.
10Hur blev den då honom tillräknad? När han var omskuren, eller när han var oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren.
11Och han fick omskärelsens tecken som ett sigill på rättfärdigheten genom tron, som han hade redan som oomskuren. För att han så skulle vara fader till alla oomskurna som tror, så att rättfärdighet skulle tillräknas också dem.
12Likaså far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna, utan också för dem som vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade som oomskuren.
13För löftet att han skulle bli världens arvinge gavs inte Abraham eller hans efterkommande genom lagen, utan genom trons rättfärdighet.
14För om de som är av lagen är arvingar, så har tron blivit betydelselös och löftet upphävt.
15Lagen framkallar ju vrede. För där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.
16Därför är det av tro, för att det ska vara av nåd, och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för den som är av lagen, utan också för den som är av Abrahams tro, han som är allas vår far –
17som det står skrivet: Jag har satt dig till en far för många folk – inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är till, som om det var till.
18Där inget hopp fanns trodde han med förhoppning om att han skulle bli far till många folk, som det var sagt: Så ska din säd bli.
19Och han var inte svag i tron och han tänkte inte på sin egen redan döda kropp – han var då omkring hundra år gammal – och inte heller på Saras döda moderliv.
20Och han tvivlade inte på Guds löfte med otro, utan var stark i tron och gav Gud äran,
21och var fullt övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.
22Och därför räknades det honom till rättfärdighet.
23Men att det tillräknades honom skrevs inte bara för hans skull,
24utan också för vår skull, som ska få det tillräknat. Vi som tror på honom som uppväckte Jesus, vår Herre, från de döda,
25han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.