1Om jag talade med människors och änglars språk men inte hade kärlek, så vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
2Och om jag kunde profetera och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
3Och om jag gav bort allt jag äger och utlämnade min kropp till att brännas upp, men inte hade kärlek, så hade jag ingenting vunnit.
4Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, kärleken skryter inte, den är inte uppblåst,
5den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den är inte lättretlig, den tänker inte något ont.
6Den gläder sig inte över orättfärdigheten men gläder sig med sanningen.
7Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
8Kärleken upphör aldrig. Men när det gäller profetior så ska de försvinna, eller tungotal så ska de upphöra, eller kunskap så ska den försvinna.
9För vi förstår till en del och profeterar till en del.
10Men när det fullkomliga kommer, då ska det försvinna som är till en del.
11När jag var barn, talade jag som ett barn, hade sinne som ett barn och hade barnsliga tankar. Men sedan jag blivit man har jag lagt bort det barnsliga.
12För nu ser vi såsom i en spegel på ett dunkelt sätt, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del men då ska jag förstå fullkomligt, så som också jag blivit fullkomligt känd.
13Men nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.